Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möglet i balkarna blev bra smörjmedel

/

Det står en bok i min hylla som heter ”Mänsklig crocket” och är skriven av Kate Atkinson. Det var så länge sen jag läste den så jag har glömt vad den handlar om, men jag gillar titeln.

Annons

 

Jag är stormförtjust i mänsklig crocket. Alltså hur en (inte nödvändigtvis) klotrund människa liksom stöts iväg mot en annan människa som i sin tur studsar i väg i (inte nödvändigtvis)

i gräset. Och sen på slutet kanske de alla möts vid en pinne med olika färger och konstaterar ”Nej, men herrgud, studsade du mot honom? Honom känner ju jag!”.

Jag fascineras mer och mer av filmer på det här ämnet (”Shortcuts”, ”Crash”, ”Hawaii, Oslo”) eftersom jag upptäckt att också i det här fallet överträffas dikten av verkligheten.

Alla dessa små sammanträffanden som är så makalösa i sin oförutsägbarhet.

Om man bara upptäcker dem.

Om man bara småpratar lite med nån man inte känner.

Jag är inte sådär väldans förtjust i plattityderna i början av småpratet. Vi ser väl alla vad det är för väder och vi vet alla att det är synd om Sanna Kallur, och ja, semestern är slut och svampen är på väg och det är dyrt att ha bil och automatkaffet är blaskigt.

Men jag har börjat tänka om när det gäller att öppna mun i sällskap av kända och okända. För jag har upptäckt att det efter Kallur och svampen så ofta vecklas ut, måhända små men ändå, sammanträffanden så finurligt ihopknypplade att man man bara inte kan tro att det är en slump.

 

Som i måndags:

P95:an behöver nya skridskor. Jag tar en titt på blocket på söndan, hittar ett par 40,5:or som säljs från Norrsundet. Det blir mejlväxling, dan efter ringer säljaren och vi drar till parkeringen på Ahlsell på Näringen för att testa grillorna.

Säljarens polare kommer ut från Ahlsell, börjar snacka hockey (ett ämne jag gillar att småprata om) och det visar sig att han vet en del om P95:or och hockey och frågar vad P95:an heter.

– Petter, säger han.

– Efternamn då?

– Sorri, säger han.

Då skiner polaren med Ahlsell-påsen upp och säger:

– Då ska nog de här grejerna hem till din morfar.

Som i ett hus sju mil bort tvingats låta bygga om hela nedervåningen på grund av en fuktskada i trossbotten.

Och det är polaren med påsen vid Ahlsell, och skridskosäljaren, som är de två hantverkare från Bergby vars framfart morfarn i fråga med jämna mellanrum under sommaren ringt och rapporterat om. Att polarn med påsen förstod att det var just morfar hängde på att han visste att morfarn berättat att det var mer renovering på gång i familjen, hos dottern i Forsby.

Ja, vad ger ni mig för den?

Och så berättar jag det för två på jobbet och så säger de: ”Jaha det var ju han domar’n och han fotbollsspelar’n från GIF ”, ”Spelade inte han i Örgryte ett tag?” och så hänger allt ihop på ett sånt där underbart sätt som gör att man känner sig hemma, trygg, lite småkär i alla människor och plötsligt vet att allt ordnar sig.

Bara man öppnar mun och pratar (kanske inte nödvändigtvis) hockey.

Och den fuktiga trossbottnen sju mil bort gör att jag får låna skridskorna ett par dar i stället för att behöva köpa dem oprövade på Ahlsells parkering.

Vilket visade sig vara bra för P95:an för när vi busåkte in på Läkerols tränarparkering och tjatade till oss ett par skär på den matchklara isen (”Okej då, längs sargen och ingen puck!”) före Brynäs–KalPa så fladdrade vristerna runt som sugrör i trattar så det blev ingen affär.

Men tack så jättemycket ändå!

 

Tänk om det är därför de där mañana-människorna vid Medelhavet tar det så lugnt med allt och vägrar hetsa för att bocka av nästa punkt på att-göra-listan? De snick-snackar hela tiden med varann och har koll på vem som är moster till vem och vems byggfirma grannen anlitat och att dens kusin har precis en sån soffa att sälja man själv behöver komplettera sin trädgårdsmöbel med.

De förlitar sig på att en lösning på problemen snart dyker upp, i en glipa i det latino-smattrande tjattret.

Så om vi alla småpratar lite mer, och lite längre så kanske vi ses snart i (inte nödvändigtvis) en crocketmatch, nära, eller långt ifrån, dig.

Elina Sorri, nattchef på Arbetarbladet

som knappt vågar tänka på hur många än så länge oupptäckta

samband det finns mellan alla människor

Mer läsning

Annons