Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Gefle IF hade Sveriges bästa fotbollslag

/
  • CUPVINNARE. Gefle IF:s lag som vann första turneringen om greve von Rosens pokal 1899. Stående från vänster: Erik Wiklund, S Larsson, Isaac Westergren, R Holmqvist, C D Forsman, D Haglund, D Erlandsson och Robert Carrick. Framför dem: S Modin, P Waxin och J Sundberg.
  • BOLLBEGÅVNING. Robert Carrick introducerade fotbollen i Gävle. Han var en mångsidig idrottsman och ledare inom Gefle IF.
  • TROFÉN. Genom att år efter år spöa storklubbar som AIK och Djurgården lyckades Gefle IF 1902 ta hem von Rosens pokal för alltid.

En gång i tiden hade Gefle IF Sveriges bästa fotbollslag. Ett vitklätt gäng som år efter år vann varenda match, som utklassade AIK med 12–0 och som nästan aldrig lät motståndarna låna bollen tillräckligt länge så att de kunde göra mål.

Annons

Nu har det gått några år sedan dess. Etthundratio, närmare bestämt. Det var nämligen runt förra sekelskiftet som fotbollsspelarna från Gävle lyckades pricka in den här sagolika formtoppen.

Gefle IF är en av landets äldsta idrottsklubbar och den allra äldsta bland de som ägnar sig åt flera grenar. Föreningen bildades den 5 december 1882 i Stadshuset under namnet Gefle Sportklubb, men redan när de första stadgarna skulle antas någon månad senare bytte man till det nuvarande namnet.

Under de första vintrarna åkte klubbens medlemmar skidor och skridsko när de inte tränade gymnastik eller spjutkastning mot måltavla inomhus. Den enda sommarsport man intresserade sig för under de första tio åren var rodd.

Från början av 1890-talet finns det dock en notering att en av Gefle IF:s medlemmar, kronokassören Ernst August Cratz, flera gånger föreslagit styrelsen inköp af sparkboll och igångsättande af bollsparkningsöfningar. Men det var inte förrän 1896 som man kom igång med regelbundna träningsmatcher på läroverkets skolgård och på en obebyggd tomt intill nuvarande Borgarskolan.

Den unge revisorn Robert Carrick var lagets störste talang, men så var han också en av de få i laget, troligen den ende, som överhuvudtaget sett en fotbollsmatch. Han var född i engelska South Fields 1873 och kom till Gävle som barn. Efter några år vid stadens läroverk avslutade han sin utbildning i England där han kom i kontakt med den växande idrottsrörelsen. När han återvände till Gävle som tonåring sökte han sig till Gefle IF där han snart visade stora talanger inom en rad olika sporter. Han var skidlöpare, konståkare, elitgymnast, cyklist, roddare och kappseglare. Dessutom var han en mångkunnig friidrottare med mycket goda resultat på bland annat 100 meter, 110 meter häck, höjdhopp och längd.

I fotbollslaget fungerade han som lagkapten, lagledare, och tränare och införde en del moderna metoder som han snappat upp i sitt hemland. Bland annat löpträningar och raska promenader tidigt om vårarna.

Efter två års ihärdiga övningar kände sig Gefle IF moget att spela sin första riktiga match. Man tog kontakt med en förening i Skutskär som man visste att ägnade sig åt fotboll och den 5 augusti 1898 reste man dit i Carricks tvåmastade segelbåt Maria. Det blev en blöt och äventyrlig resa men Gefle IF vann ändå med hela 7–1.

Nu fick man blodad tand och för att få spela fler matcher satte laget in en annons i Ny Tidning för Idrott där man undrade om något av lagen i Stockholm kunde vara intresserat. AIK nappade på erbjudandet och den 14 augusti samma år möttes lagen på Ladugårdsgärde i Stockholm. Gefle vann med 12–0. Samma år mötte AIK för övrigt Öregryte i SM-finalen och fick stryk med 3–0.

Den 28 augusti ville laget från Skutskär ha revansch, men utklassades istället med 11–0. Även den matchen gick i Skutskär så under sin första säsong spelade Gefle IF inte en enda hemmamatch, mest beroende på att man inte hade någon egen fotbollsplan. Men det gick ju bra ändå: tre matcher, tre vunna och 30–1 i målskillnad.

Vid den här tiden fanns varken Svenska Fotbollförbundet eller Allsvenskan. En organisation som hette Svenska idrottsförbundet ordnade svenska mästerskap i fotboll från 1896 men de tävlingarna samlade ytterst få lag och vanns varje år av Örgryte IS. Gefle IF ställde aldrig upp i dessa SM-tävlingar. Möjligen var också Örgryte strået vassare än GIF men det var för dyrt att skicka elva–tolv man till Göteborg för att få svar på den frågan.

Inför sommaren 1899 satte idrottsentusiasten, greven och hovstallmästaren Clarence von Rosen upp ett vandringspris bestående av en stor silverpokal. Landets fotbollslag – eller åtminstone de som hörde hemma i Mellansverige – fick kämpa om denna trofé som till slut skulle få behållas av den klubb som lyckats vinna turneringen tre gånger.

Första året spelades matcherna på Lindarängen i Stockholm där Gefle först slog ut Djurgården med 3–0 och därefter AIK med 2–0.

År 1900 gjordes turneringen om så att sex lag från Stockholm spelade en egen turnering där segraren fick möta Gefle IF. Resultatet blev att laget från Gävle återigen fick AIK som motståndare i finalen. Den här gången vann man med 9-0, och hade nu två inteckningar i den åtråvärda pokalen. Det var för övrigt samma år som AIK blev svenska mästare i fotboll.

AIK och Gefle möttes även i 1901 års final men eftersom den matchen slutade 1–1 utkorades ingen segrare. Någon förlängning var det inte tal om och heller ingen omspelsmatch. Bara några timmar tidigare hade GIF slagit ut Djurgården i semifinalen och den korta vilan mellan matcherna ansågs vara enda förklaringen till att AIK lyckades få oavgjort mot storfavoriten.

1902 gick Gefle IF till final för fjärde året i rad efter att ha vunnit tre matcher där man gjorde fjorton mål och släppte in ett. I finalen väntade Djurgården som besegrades med 1–0. Därmed hamnade von Rosens pokal i Gävle där trofén fortfarande finns kvar i Länsmuseets gömmor. Som ett minne från fornstora dagar.

Mer läsning

Annons