Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jag träffade Annika Östberg

/

För sexton år sedan tillbringade jag några dagar vid ett kvinnofängelse i Los Angeles för att träffa fången Annika Östberg. En kvinna som då hade suttit där elva år.

Annons

Det var märkligt att gå omkring där och höra andra intagna kvinnor skrika att de ville våldta mig.

Annika Östberg suckade när hon hörde det. Hon var, tja, rar är kanske bästa ordet.

Hur man nu kan säga det om någon som dömts till fängelse mellan 25 år och livstid för mord på en restaurangägare och en stund senare på en polis? Visserligen var det hennes pojkvän som skjutit den där natten, men hon både insåg och ansåg att hon i ett knarkrus varit medbrottsling – och betonade att hon var beredd att ta sitt straff.

Men hon drömde om att få sitta av det i Sverige.

Strax innan hade jag träffat hennes mamma i Stockholm. Där stod Annikas flickrum och väntade på henne med nallar och allt. För någon dag, sa mamman, kommer hon ju att komma hem.

Visst, höll man med.

Någon dag…

Mamman och Annika har sedan dess kämpat för att få hennes straff tidsbestämt så att hon kan avtjäna resten i Sverige. Häromåret sa självaste Arnold Schwarzenegger, guvernören i Kalifornien, nej.

Och förra veckan sa USA nej igen.

Varje gång jag läser om henne blir jag beklämd. I Sverige kan jag tycka det är galenskap med det klassiska rättsfallet, när två som var med om ett mord friades eftersom det inte gick att bevisa vem som dödat.

Annika Östberg sitter inne för att man i USA inte vill ha det så. Är två med och mördar en polis som heter Richard och har småbarn är båda skyldiga. Punkt slut. På ett sätt gillar jag den tankegången. I den bästa av världar får den även påtända dårar att ta ansvar.

Men rent mänskligt tycker jag oerhört synd om henne.

Särskilt när jag tänker på vad som hänt i mitt liv sedan jag sa hej då och lycka till innan fängelsedörren slog igen. Jag har flyttat till Gävle. Jag har sett mina barn födas och bli tonåringar. Jag har startat företag och blivit tunnhårig och tittat på sju olympiska spel.

Nelson Mandela har hunnit bli president i Sydafrika – och avgått. Göran Persson har blivit statsminister – och avgått. Sverige har gått med i EU och mobiltelefon har hamnat i allas fickor.

Kort sagt: allt har hänt.

Annika Östbergs värld i fängelset är sig däremot lik. Väckning, arbete, lunch, arbete, inlåsning. Någon har frisläppts. Någon har dött där. Vakter har bytts ut. Men ändå är det samma vardag hela tiden. Väckning, arbete, lunch, arbete, inlåsning.

Hennes mamma har blivit ”så gammal så det är allt svårare att hålla kontakten” som jag hörde henne säga i tv förra veckan.

Om flickrummet står kvar hos mamman vet jag inte.

Annika Östberg är i dag 54 år och har suttit i det där fängelset i 27 av dem. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Hade hon varit en knarkande illegal mexikan hade jag kanske sagt att det var rätt, nu är hon en blond svenska från Hässelby...

Bara ett vet jag: det är otroligt sorgligt.

För alla inblandade, faktiskt.

Mer läsning

Annons