Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När slutar vi stå längst fram?

/

Annons

Häromkvällen träffade jag som hastigast en ung kille. Låt oss kalla honom Kompis. 18–19 år ungefär. Han hade precis kommit tillbaka från en festival i London.

–Jag stod längst fram, sa Kompis och så förklarade han för oss medelålders att han alltid vill stå längst fram på konserter.

Förstås. Han är ju 18–19 år ungefär. Då vill man gärna det. Men när slutar man stå längst fram, egentligen? Det är en av livets stora gåtor.

En gång i tiden var jag också 18–19 år ungefär. I Korskrogens Folkets Hus stod jag längst fram och sjöng med till Ebba Grön. Frågar någon mig i dag om min bästa konsert är den med på Topp Tre. Faktiskt kan man fråga vem som helst om deras bästa konsertminnen och alla har på sin Topp Tre med någon konsert från när de var 18–19 år ungefär.

Detta oavsett om det handlar om Alice Babs, Six Pistols eller Håkan Hellström.

Det har med åldern att göra. Vid 18–19 år ungefär tränger man sig längst fram. Sedan börjar åren gå och i takt med det går man själv bakåt i publikhavet.

En publikrad per år ungefär. Så när man är 28 vill man fortfarande stå längst fram men, nja, där står så många som är 18–19 år ungefär så man stannar tio rader därifrån. Och himla svettigt är det dessutom.

Det märkliga är att man inte reflekterar hur man dras bakåt förrän man är 46 år och en onsdagskväll i juli står på Stortorget i Gävle för att lyssna på en av kommunen sponsrad konsert. Inte för att artisten är någon stor favorit men gratis är alltid gott. Lite ung känner jag mig nästan, man gör ju lätt det när man går på konsert. Det är som att Ebba Grön-Ola föds en smula i mig igen.

En aning tidig är jag dock till konserten så, vad praktiskt, jag hinner springa in på Clas Ohlson och köpa den där köksprylen vi pratat om att köpa. Lite jobbigt att bära men så smart att passa på när man ändå var på stan. En ung kille, typ den där Kompis, dansar förbi på väg fram mot scenen. Han stöter i mig och jag hör rösten som en gång sjöng med till Ebba Grön vid scenkanten säga:

– Akta kassen är du snäll.

Han säger ’ursäkta’ och i hans solbrillor ser jag mig själv i speglingen. Den där smulan Ebba Grön-Ola som jag nyss var försvinner i samma sekund. För i speglingen ser jag en 46-årig man med en potatisskalare i en Clas Ohlson-kasse som stampar takten till Kalle Moraeus.

Jag hör dessutom min egen röst, den som en gång sjöng till Ebba Grön vid scenkanten, säga till frun:

– Vi står väl långt bak

så ser vi bättre.

Och det märkligaste

av allt –

och mitt budskap till Kompis och alla andra som nu står längst fram men snart börjar backa - är att det känns rätt bra det också.

(Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se.

Han meddelar att potatisskalaren även kan användas som

salladsslunga.)

Mer läsning

Annons