Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När stortå blev tumme

/
  • Cid Englund från Bomhus var 15 år när en kirurg 1927 ersatte hans avkapade vänstertumme med en stortå. Bilden, som togs av Arbetarbladets Håkan Selén, är hämtad ur ett tidningsklipp från 1980.
  • Cid Englunds sargade hand syddes fast i hans vänstra fot och patienten fick sitta dubbelvikt i sex veckor innan gipset togs bort. Teckning av plastikkirurgen Lars Uddströmer.
  • Ulf Ivar Nilsson

Cid Englunds vänstra tumme såg inte riktigt ut som tummar brukar göra. Jämfört med kollegan på högerhanden var den kort, bred och knubbig. Men det var inget fel på rörligheten eller motoriken så den kunde användas till allt en människa kan tänkas ha en vänstertumme till.

Annons

Egentligen skulle Cid inte ha haft någon tumme alls på den handen. Originalet miste han vid en olyckshändelse i tonåren, så det var faktiskt hans ena stortå som satt där bredvid hans vänstra pekfinger i över ett halvt sekel.Naturligtvis räknades Cid Englund som en medicinsk sensation. Och vid en läkarträff i Gävle 1980 blev han ordentligt uppmärksammad, då plastikkirurgen Lars Uddströmer presenterade fallet inför häpna kolleger från hela landet.

– Det var en ren slump att jag fick höra talas om Cids tumme, berättar Uddströmer, som under många år var chef för kirurgkliniken vid Gävle sjukhus.

– Och när jag plockade fram den gamla journalen ur arkivet insåg jag hur unikt det här fallet är. Betänk att operationen utfördes på ett landsortssjukhus för över 80 år sedan.

Cid Englund avled 1983. Jag träffade honom några år tidigare och skrev en artikel i Arbetarbladet om hans egendomliga tumme. Han var då 68 år, bosatt på Nyvallsvägen i Bomhus och pensionerad efter drygt femtio år som sågverksarbetare hos Korsnäs AB.

Han berättade att han aldrig haft något besvär, varken med handen eller den stortålösa vänsterfoten. Och att han under det dryga halvsekel som gått sedan olyckan sällan hört några kommentarer om sin annorlunda tumme.

– Jag kan använda vänster hand lika bra som höger, förklarade han och nöp med ett stadigt grepp fast kaffekoppens öra mellan pekfingret och det som en gång varit hans stortå.

Cid var bara femton år när olyckan inträffade. Det var 1927.

– Jag jobbade på sågen och kapade bräder, mindes han. Plötsligt drogs handen med av klingan och ögonblicket därpå var tummen borta.

Den skadade pojken fördes svårt blödande till sjukhuset i Gävle där han togs om hand av en ung kirurg som hette Knut Hallberg.

Denne hade strax innan läst en artikel i en medicinsk tidskrift där det beskrevs hur en förlorad tumme ersatts med patientens ena stortå. Så i stället för att bara sy ihop den söndertrasade handen och linda in den i ett bandage beslöt han sig för att prova den nya metoden.

Doktor Hallberg skar ett djupt snitt i Cids stortå, men han lät den sitta kvar på foten. Därefter sydde han fast tån i handen där tummen hade suttit och emballerade allt i ett stort gipspaket. När han bedömde att tån och handen vuxit ihop ordentligt togs gipset bort och ingreppet slutfördes genom att Hallberg skar loss resten av stortån från foten och sydde fast den i handen.

Konstigt nog lyckades operationen över förväntan, men läkningstiden måste ha varit påfrestande för den unge sågverksarbetaren. I sex veckor fick han sitta i en obekväm ställning med handen fastsydd i foten.

– När gipset äntligen togs bort kunde jag inte räta på ryggen, jag såg ut som en fällkniv, berättade Cid Englund. Tur att man var ung, annars hade det väl knappast gått.

Englund gjorde aldrig någon stor affär av sin tumme, men 1928 – året efter ingreppet– visades han upp på en kirurgkongress i Stockholm. Sedan dröjde det alltså över femtio år innan läkarvetenskapen återigen intresserade sig för honom.

– Nu för tiden opererar man fast tår och fingrar enligt en helt annan metod, säger doktor Uddströmer. Och den är betydligt bekvämare för patienten.

 

Mer läsning

Annons