Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nästan en merit att vara onåbar

/

Annons

En dag plingar det till i inkorgen på datorn. I ett mejl från någon jag bara känner från jobbsammanhang via just mejl står: ”Jag kommer att befinna mig på en plats där det är dålig mobiltäckning några veckor”. Läs den meningen igen. ”Jag kommer att befinna mig på en plats där det är dålig mobiltäckning några veckor.”

Andas det inte frid?

I mitt jobb har jag varje dag med PR-byråer, agenter, managers och olika redaktioner att göra. Alla är alltid enligt 2011 års mått på framgång och viktighet uppkopplade, ständigt beredda att svara i telefon, redo att skicka mejl…

Det är både en dröm och en mardröm för alla.

Sedan blir det de sommarveckor vi är i just nu. Någon som brukar bombardera min inkorg med mejl om artister skriver nu vänligt att om jag mot förmodan läser min mejl kan jag ju svara – annars tar vi det om några veckor.

Den som skrev om dålig mobiltäckning är också en av dessa mejlbombare.

Nu läser jag den meningen och ser en stuga vid havet eller ett tält i fjällen framför mig. Veckorna nu är de veckor då det anses helt okej att inte vara uppkopplad, ständigt beredd, alltid redo. Fast sanningen är ju att de flesta som säger att de ska till platser med dålig mobiltäckning ljuger.

Nuförtiden är det bra täckning nästan överallt.

Den som inte svarar har helt enkelt stoppat mobilen längst ner i badväskan. Men det intressanta är att det är okej att ljuga om det just de här juliveckorna. Det är nästan så att det anses meriterande att inte vara lätt att få tag på under sommaren. Man kan även skylla på att mobilen tillfälligt var urladdad och få allas förståelse. Men man kan ju inte ladda batteriet i fem veckor – även om det på ett mänskligt plan är just vad man gör. Därför kommer den dåliga täckningen kring juli som en form av kodord för de fem veckor som gör att man pallar med de andra 47 det här året.

Själv har jag ingen täckning alls sedan några veckor.

Ja, förutom i fredags då. När Ewa på Arbetarbladet ringde var jag precis på väg mot DN-galan, Usain Bolt och Jelena Isinbajeva. Jag svarade och det var redaktionen som saknade en text.

Just den här texten.

Jag hade ingen ursäkt på lager. Jag hade helt enkelt glömt bort. I vanliga fall skulle nog den som ringde svära. Men inte nu. Inte Ewa. Inte i juli. Alla förstår. Så jag borstade dammet av datorn, gjorde om en annan krönika och skrev det du precis läst.

Även det är helt okej. Det är ju ändå sommar. Men nu, hallå, hallå, verkar det bestämt som att jag saknar täckning igen.

Ola Liljedahl

Mer läsning

Annons