Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej – jag är inte bitter över att vara mediavärldens Tony Rickardsson

/

När jag var en ung caballero i 16-årsåldern rekryterade Folkteatern i Gävle den store Sven Wollter till sin ensemble. Kvinnorna i stan var som tokiga, inte minst min dyra moder. Men hon var långt ifrån ensam om känslan att Sven kom som Guds gåva till Gävles kvinnor.

Annons

I onsdags den här veckan, många herrans år senare, ringer min telefon. Det är kris inför kvällens Stora Radiogala. På andra sidan tråden, en desperat röst ”Sven Wollter är sjuk, kan du hoppa in och vara prisutdelare för Årets reportage, Rickard?”

Tänk att lilla jag får vikariera för stora Sven Wollter. Det känns stort som tusan och nästan overkligt.

Samtidigt vet jag inte hur jag ska reagera på det faktum att någon tänker, skit också, Sven Wollter är sjuk. Vem ska vi ringa? Vem kan ersätta? Jag vet Rickard Olsson. Varför tänker man på mig, det första man gör när Sven Wollter, 75 år, är sjuk?

Nåja, här står jag nu i alla fall på Radiogalan och delar ut ännu ett pris. Det är det jag sysslat med de senaste åren. Delat ut priser till andra. I Bingolotto delade jag ut miljoner kronor till höger och vänster, jag har lett tv-galan Kristallen två gånger och delat ut priser till Sveriges bästa tv-makare, jag har lett Aftonbladets tv-gala samt lett den här galan som jag står och delar ut pris i i dag, den stora Radiogalan. Men aldrig har jag vunnit något själv.

Men i kväll på Radiogalan är jag inte bara prisutdelare, jag är faktiskt också nominerad i kategorin Årets folkbildare. Jag är nervös och vill verkligen vinna. Jag vill vinna Årets folkbildare inte minst för att bevisa att min engelskafröken hade fel, hon som la en lapp i mitt skåp när jag gick i åttan där det bland annat stod, det finns inte plats för sådana som dig i dagens samhälle.

Men SR-Ekot tar hem priset med en reportageserie om grishantering. Tvåa igen. Men jag är inte bitter över att vara mediavärldens Tony Rickardsson.

Jag känner igen känslan. För några år sedan var jag nominerad till Expressens titel Årets manliga babe. Det var läsarna som skulle rösta. Mamma skrev väldigt många brev med olika handstilar så ingen skulle känna igen att det var samma person som ville att jag skulle vinna. Jag kom tvåa, efter sångaren i det då så populära bandet Jumper, jag har förträngt hans namn.

Surt sa räven. Vem minns en tvåa? Ja, säg inte det. Kommer man på andra plats fler gånger än någon annan så blir man ju till sist etta på att vara tvåa. Då kommer man dessutom före den ständige fyran Sven Nylander. Men det här resonemanget kräver också att någon är en ständig etta och då är man ju tvåa igen. Hmm, men en tvåa som vikarierat för Sven Wollter, det är inte illa!

Mer läsning

Annons