Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej-sägare

Tvååringen har lärt sig ett nytt ord som hon gärna testar i alla lägen: Nej!

Annons

Vi har utvecklat en lek som går ut på att jag ställer miljoner frågor till henne och hon svarar nej på allt. Det bästa är förstås om jag kan lägga till en förvånad min varje gång som hon säger nej, då skrattar hon högt. Hon verkar fascinerad över hur mycket man kan få ut av ett nej.

Men när jag frågar om hon vill bada svarar hon också nej, trots att hon älskar att bada. När hon sedan inser att det inte blir något bad får hon ett utbrott och börjar storgråta. Jo, för visst vill hon bada men det är samtidigt så kul att säga nej att hon inte hinner hejda sig. Det enda hon däremot inte kan säga nej till är glass.

När sexåringen var mindre kunde han få vredesutbrott i affären. Som förstagångsförälder tyckte jag att det var otroligt jobbigt. Vad skulle omgivningen tycka? Framstod jag som en dålig förälder? Det var svårt att avgöra om blickarna jag fick är fördömande eller medkännande när jag desperat försökte lyfta bort en gallskrikande, vilt sparkande tvååring som ålade sig ur mitt grepp samtidigt som svetten forsade likt en norrländsk vårälv efter min ryggrad. Det var en mardröm att handla med honom men det gick över. Kommunikationen fungerar bättre i dag, även om vi fortfarande kan bli arga på varandra. Och viljeträning tror jag att vi alla behöver emellanåt.

Mer läsning

Annons