Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nicolinis pilotprojekt

/
  • LUFTSLOTT. Under flera år byggde Eric Nicolini ett flygplan i Gävle. Först på Alderhomen och sedan                           i Hemlingby.  Fast ingenting tyder på att han någonsin kom upp i luften.   Foto: Extrabladet 1912
  • HANGAR. Ridhuset, som revs 1941, låg vid Drottninggatan på Alderholmen och användes bland annat som cirkusbyggnad. Här byggde Eric Nicolini sitt flygplan 1910.
  • Ulf Ivar Nilsson

För exakt 100 år sedan – i månadsskiftet augusti-september 1910 – lyckades Hjalmar Nyrop från Landskrona få det första svenskbyggda flygplanet att lyfta en liten bit från marken. Det var en stor händelse och jubileet firas runt om i landet med flyguppvisningar, utställningar och seminarier.

Annons

Men faktum är att det samtidigt stod ett nästan färdigbyggt flygplan i en hemlig verkstad på Alderholmen i Gävle. Och hade bara konstruktören, 18-årige Eric Nicolini, haft råd att köpa den trecylindriga motor han valt ut skulle han kanske haft en mer framträdande roll i den svenska flyghistorien. I stället är han så bortglömd att inte ens medlemmarna i Svensk Flyghistorisk Förenings Gävleavdelning hört talas om honom.

Trots sitt italienska efternamn föddes Eric Nicolini i den tyska staden Koblenz 1892. Han kom från en musikalisk familj och var korgosse i stadens katolska kyrka. Av okänd anledning hamnade han i Sverige i unga år och som tonåring bodde han i Gävle där han arbetade som tandtekniker hos en av stadens tandläkare.

Strax innan Eric lämnade hemlandet, troligen 1909, såg han en flyguppvisning i Johannisthal utanför Berlin. Och eftersom han var tekniskt intresserad och dessutom en mycket företagsam ung man beslöt han sig för att bygga en egen flygmaskin. Så trots att han knappt kunde språket hyrde gossen in sig i Ridhuset i Gävle där han med liv och lust satte igång sitt projekt.

Ridhuset var en stor byggnad som låg vid Drottninggatan, mellan gamla hotell Baltic och nuvarande Gevaliarosteriet. Bakom de tunna brädväggarna med sina höga fönster fanns en väl tilltagen manege, en läktare och några bänkrader på ett sluttande trägolv. Här brukade kringresande cirkusar visa upp sina konster, eller slå sig till ro över vintern. Och här ordnades lantbruksutställningar och andra jippon som kunde tänkas intressera Gävleborna.

Huset stod tomt över sommaren så Eric kunde ostört snickra på sin dröm i den sågspånsdoftande arenan. Men han ville inte gärna berätta vad han höll på med, släppte inte in några obehöriga och såg till att dörrarna alltid var låsta.

Vingarna och stommen till flygplanskroppen tillverkade han av smäckert granvirke som han stagade upp med stålvajrar. Sedan klädde han alltsammans med kraftig segelduk. Landningsställen bestod av ett par spinkiga cykelhjul.

De första flygplanen var ju ofta försedda med dubbla vingar, men året innan hade fransmannen Louis Blériot tagit sig över Engelska kanalen i ett så kallat monoplan med enkla vingar, och det var ett sådant som Eric valde att bygga.

”Fast med vissa avvikelser”, konstaterade Norrlandspostens reporter när han i slutet av september släpptes in i den dittills så slutna flygplansfabriken: ”Den väsentligaste är att de stora bärplanen, vingarna, ej äro buktade och ställda i vinkel mot maskinens längdriktning, utan ligga plant efter maskinens stomme.”

För att öka stabiliteten hade Nicolini också, helt efter eget huvud, spikat fast vågformade remsor av galvaniserad plåt på vingarnas undersidor. Även styranordningarna i maskinens bakkropp var av egen konstruktion.

Hittills hade 18-åringen betalat allt ur egen ficka, men den flygmotor på 30 hästkrafter som han ville ha var alldeles för dyr för en fattig tandtekniker. Så nu hoppades han att några välbärgade Gävlebor skulle skjuta till pengar så att projektet kunde fullföljas.

I väntan på motorn var det ju svårt att bedöma farkostens flygförmåga men den unge entusiasten gjorde vad han kunde för att testa sin skapelse.

”Vid försök med att springa framåt med maskinen inne i ridhuset har man kunnat konstatera att den ligger i luften på ett lofvande sätt”, noterade tidningsreportern.

Och Gävlekonstnären Axel Holmström, som bara något år senare själv byggde ett fungerande flygplan, lämnade ett skriftligt omdömet där han slog fast att farkosten i Ridhuset ”bör kunna flyga”

Men för att testa det halvfärdiga planet under ännu mer realistiska förhållanden hade Nicolini andra idéer.

– Man tar maskinen på släp med lång lina efter en bil, förklarade han, låter den sätta fart framåt efter en jämn väg, och så kan man pröva om höjdstyret fungerar så att maskinen vill höja sig i luften och om den är väl avbalanserad.

Han hade fått löfte att låna en bil från Elof Anderssons hyrverk och tidigt en morgon, bara några dagar senare, tänkte han sätta sina planer i verket på den släta vägen ner mot Nyhamn.

– Och när sedan motorn kommer?

– Ja, då blir det antagligen flygförsök i vinter på isen nere på fjärden, svarade han.

Vad som sedan hände har jag ingen riktig koll på. Men två år senare, i september 1912, poserade Nicolini framför sitt flygplan på ett fotografi i tidningen Extrabladet. Nu höll han till i en liten hangar i Hemlingby och flygplanet var utrustat med både motor och propeller. Enligt den självsäkre tysken skulle den första uppstigningen ske ”rätt snart” från någon av ängarna i byn.

Men så blev det nog inte. Ett år senare, julen 1913, omnämns han återigen i Extrabladet, nu på två rader i en liten skämtvers om mer eller mindre kända Gävlebor:

”Nicolini lever nog

fast han ej till väders for”

Därav kan vi nog dra slutsatsen att flygturen aldrig blev av och att han vid den tiden redan flyttat till Stockholm. Där utbildade han sig till tandläkare, ett yrke som han fortsatte med till sin död 1958.

Mer läsning

Annons