Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nordström: Tron kan bli en tvångströja

Annons

Jag såg den utmärkta granskning av Livets Ord som Uppdrag Granskning i SVT gjorde i torsdags. På nytt fick vi ett bevis på den granskande journalistikens betydelse. Jag njöt. Samtidigt kände jag en olustig känsla i magen, för jag kunde ha varit en av de lurade. Religionens makt och det sätt som religiösa ledare kan styra över andra människors liv är i många fall så långt ifrån det religion borde vara.

I tonåren var jag aktiv i kyrkan. Jag deltog i möten, sjöng i kör och var ledare i söndagsskolan. Jag ville vara en brinnande kristen som levde efter orden i Matteus-evangeliet 6:33-34: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen”. Jag ville tro de orden, men hade ofta en klump i magen. Många ungdomsledare var oerhört bra. Andra jag mötte förväntade sig att vi skulle brinna i tron och var fördömande när vi brast. Den ljusa ungdomsglädjen mörknade i allt prat om synd och skam. Det visades skräckfilmer om hur de som inte trodde nog lämnades kvar i den svarta tomheten när Jesus hämtade hem de trogna. Jag hade svårt att leva upp till allt som förväntades av mig som kristen. Jag ville brinna, men inom mig fladdrande enbart en svag låga. Jag var rädd.

När jag berättar om mina upp- levelser för vänner som själva inte varit kyrkligt aktiva har de svårt att förstå att vi kunde utsätta oss för detta. Det är en berättigad fråga, för det är svårt att begripa för den som inte varit i samma situation. Det var först efter några år som jag själv kunde se nyktert på hur själsdödande många saker var. Alla vänner var fina. De gav mig så mycket, men tron blev inte den lycka och befrielse det så vackert pratades om. Den blev en tvångströja.

Jag tillhörde en församling som långt ifrån var extrem, ändå upplevde jag detta. En del av mina vänner i landet drog vidare till Uppsala, där makarna Ulf och Birgitta Ekman 1983 hade grundat Livets Ord. Dessa vänner förändrades snabbt. Vi pratade inte längre samma språk. Vår kontakt bröts. Om jag hade följt med dem hade jag garanterat brutits ner. Jag hade inte varit den jag är i dag.

Ett antal år senare var jag, i egenskap av journalist, på ett möte med Ulf Ekman. Han uppmanade besökarna att hålla upp sina sedlar i luften, ju större valör desto bättre. Ju mer pengar som skänktes desto rikare belönad skulle mötesdeltagarna bli. Plötsligt väste Ulf Ekman till, pekade på mig och vrålade ”Var kommer du ifrån?” Jag förklarade mitt ärende och han vrålade tillbaka: ”Desto större uppmärksamhet desto bättre, oavsett vad ni skriver!” Därefter började han prata i tungor. Församlingen jublade och viftade med sina sedlar. Han höll alla i sitt grepp. Han var profeten alla lyssnade på. Genom sina stora sedlar ville alla visa sin stora tro. Det var otäckt att se.

Uppdrag Gransknings avslöjande visar att människors påtvingade givande framför allt belönat Ulf Ekman själv. Under sina ord i Livets Ord gjorde han andligheten, människors rädsla och människors själsliga längtan till en vinstgivande affärs- rörelse. Uppdrag Gransknings frågor vägrade han förstås att svara på. Reportern avfärdade han nedlåtande med lilla sötnos. Religion kan ge stor glädje, men den kan också vara farlig.

Jag säger som amerikanske författaren och litteraturprofessorn John Erskine (1879–1951):

”De flesta människor har någon sorts religion – i varje fall vet de vilken kyrka de håller sig borta ifrån.”

Mer läsning

Annons