Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har Marta slutat skära sig

/
  • SKAR SIG SJÄLV. Självskadebeteendet blev ett beroende för 18-åriga Marta Nilsson. Det blev hennes sätt att hantera svåra       känslor. På sin blogg www.martanilsson.blogg.se delar hon med sig av sina erfarenheter.

Det finns tusentals tjejer som skär sig och svälter. Marta Nilsson var en av dem. Självskadebeteendet blev ett vanemässigt sätt att hantera ångest på.

– Det gav mig tillfällig lindring.

Annons

Marta Nilsson var 13 år när hon började skära sig med rakblad i armar och ben.

– Det var oroligt hemma, mina föräldrar skulle separera och jag var i en känslig ålder. Livet kändes svårt och jag orkade inte hantera det. Jag hade så stark ångest att jag trodde att jag skulle dö.

De outhärdliga känslorna lindrades, eller blev mer uthärdliga då de ersattes av kroppslig, och mer begriplig, smärta. Den snabba ångestlindring självskadandet gav blev ett beroende som var svårt att stå emot.

– Jag var tvungen att alltid ha rakblad med mig, var jag än gick, annars drabbades jag av panik.

Parallellt med självskadandet utvecklade Marta ätstörningar. Hon tränade intensivt, samtidigt som hon åt allt mindre.

– Det var så enkelt. Vi åt sällan middag tillsammans hela familjen, mamma och pappa jobbade mycket. Jag och syrran åt när vi var hungriga. När mamma kom hem och frågade om vi hade ätit, svarade jag bara ja.

Till en början var det ingen i hennes omgivning som sa något. Martas föräldrar tänkte att det bara var en jobbig tonårsfas som Marta gick igenom.

– Jag fick några försiktiga kommentarer från kompisarna, men det var mer på en skämtsam nivå: Tyckte du inte om skolmaten i dag heller?

Den första personen som tog problemen på allvar var en lärarassistent.

– Han frågade hur jag mådde. Jag skrattade lite och sa att allt var bra. Då tog drog han upp min tröj-ärm så att ärren syntes. ”Är allt bra om man gör så här mot sig själv?”

Marta drog ned tröjärmen och sprang därifrån. Att någon skulle avslöja hennes hemliga sjukdom var det värsta som kunde hända.

– Jag gjorde allt för att skydda min sjukdom. När jag förstod att andra förstod, började jag dra mig undan och isolerade mig själv.

Lärarassistenten kontaktade Martas föräldrar och han var mycket tydlig: ”Om vi inte gör något kommer hon att svälta ihjäl”. Föräldrarna larmade barn- och ungdomspsykiatrin och Marta fick börja träffa en psykolog fyra gånger i veckan. Det blev en mödosam och långsam väg tillbaka.

I åttan kollapsade Marta i skolan. Hon blev hemskickad eftersom skolan inte kunde ta ansvar för henne. Då hade hon inte ätit på flera dagar och fick ångest bara av att dricka ett glas vatten. Hon blev inlagd med dropp på sjukhus.

– Sjukvårdspersonalen såg mina skärsår, men det var ingen som sa något. Jag fick inte den hjälp jag behövde och jag ansågs inte tillräckligt sjuk för att få stanna kvar. Läkaren sa bara att jag borde äta mer, som om jag inte redan visste det.

Efter kollapsen vågade föräldrarna inte släppa henne ur sikte. Marta fick inte ens gå på toaletten utan att mamma eller pappa var med. Hon försökte återvända till skolan men blev hemskickad igen. I nian fick Marta börja plugga hemifrån. Och hon bestämde sig för att bli frisk.

– Ingen annan hade kunnat få mig att sluta, det var bara jag som kunde ta det beslutet. Jag hade två motivationskällor: Jag ville så gärna få gå i skolan igen och jag träffade en kille som brydde sig om mig och tyckte om mig.

Hon klarade grundbetygen i svenska, matematik och engelska, och kunde söka till gymnasiet. Drömmen var att få gå bageri- och konditoriprogrammet på Polhemsskolan i Gävle. Men det var osäkert om betygen skulle räcka till. Skolan och BUP hjälpte Marta att göra en så kallad fri-kvotsansökan, det kan föreslås om eleven på grund av sociala, psykologiska eller medicinska orsaker inte kunnat fullfölja skolan.

– Jag skrek och grät av lycka när pappa berättade att jag kommit in. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Men det betydde också att Marta ensam skulle flytta från föräldrahemmet i Edsbyn till en egen lägenhet i Gävle.

– Mina föräldrar var väldigt oroliga, men min psykolog tyckte att vi skulle ge det ett försök. Jag var också rädd. Skulle jag verkligen fixa det här?

För Marta blev det en nystart som hon behövde. Hemma i Edsbyn visste alla vem hon var, tjejen med ätstörningar som blev hämtad med ambulans i skolan.

Men hur fungerar det för en frisk anorektiker att gå en konditoriutbildning? Enligt Marta fungerar det utmärkt.

– Jag mår bra. Jag vill aldrig, aldrig i livet tillbaka. Men sjukdomen är något jag måste leva med resten av livet.

I dag är Marta 18 år och frisk från sitt självskadebeteende. Hon har lärt sig att hantera sin ångest. Hon ser glad ut. Det röda håret lyser intensivt i vinterljuset.

– Jag vill berätta om mina erfarenheter och hjälpa andra som mår dåligt.

I skoltidningen och på sin blogg www.martanilsson.blogg.se skriver Marta öppet om sin sjukdom.

– Det kan räcka med en liten förändring i livet som gör att man får motivationen att bli frisk, om man hittar något eller någon som är viktigare än sjukdomen.

Mer läsning

Annons