Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola Liljedahl: Hellre att ingen än att alla dansar

Annons

Som vanligt trycker jag mig mot väggen och lyssnar på musiken. 80-talsmusik. ’Like a Virgin’ med Madonna. Det är ännu en av de 40-årsfester och 50-årsfester som det plötsligt vimlar av.

I ögonvrån ser jag henne komma och inser vad det handlar om.

Nä ALLA ska dansa, tjuter hon med lite gnällig betoning på ordet alla, nä ALLA ska dansa, det blir mycket roligare då.

På kalas finns alltid en nä-ALLA-ska-dansa-tyrann.

Hallå! Varför då? Det blir inte alls roligare om alla dansar. Inte för mig. Möjligen för dem som ser mig. Jag klarar i och för sig en foxtrot rätt skapligt och vals hjälpligt.

Men det nä-ALLA-ska-dansa-människor menar med dans är disco.

Det är då alla vi medelålders med begynnande artros ska röra oss rytmiskt till musik – utan några som helst bestämda steg. Gärna snyggt och lite lagom galet och när ’Like a Virgin’ övergår till ’Billie Jean’ ska man dessutom tokjubla högt och börja dansa mer rytmiskt crazysexigt.

Allt det där är jobbigt för mig.

Den enda rytm jag är ganska bra på är diagonalåkning i längdskidor. En gång var jag med på en instruktionsfilm om just diagonalåkning. Jag kunde nämligen få fram armen väldigt långt vid första isättningen av staven och sedan behålla bra drag och få till den där sista lille kicken bak.

Sa instruktören som filmade för att visa andra på en tränarkurs utanför Järvsö och la till orden en väldigt fin rytm du har.

Jag var enormt stolt.

Men vad hjälper den rytmen på dansgolvet nu? Jag kan ju inte stå och diagonalåka där till ’Like a Virgin’! Och om jag ändå skulle välja att göra det så hur fan ska jag kunna variera mig?

Genom att dubbelstaka?

Det märkliga är att det finns inget annat utom dans som ALLA måste göra för att någon ska bestämma att det är kollektivt roligare. Tänk om jag skulle rusa fram och rycka tag i en halvbekant som avvaktande läser menyn på restaurangen och gnällbefalla att nä ALLA ska äta Capricciosa, det blir mycket roligare då.

Ett halvt liv gör att jag numera snabbt känner igen en ALLA-människa, de fanns ju redan på gymnasiet och var alltid med i elevrådet, och brukar därför skynda på toaletten. Att jag inte är kissnödig spelar ingen roll. Jag speglar mig en stund, väntar tills faran är över och glider sedan ut.

Eller låtsas jag bara vara på väg ut till rökarna.

Att jag inte röker är en annan historia. Och om jag blir känd som han som tydligen kedjeröker eller han med kraftiga prostatabesvär får jag väl leva med.

Hamnar jag ändå på dansgolvet brukar jag göra några av mina stela moves av modell discodans på valium. Sedan ursäktar jag mig och säger att jag ska gå hem och önskar att jag från ytterdörren vågade gnällskrika med elevrådsröst:

Nä INGEN ska dansa nu, det blir mycket roligare då.

(Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på . Han kan även dansa schottis.)

Mer läsning

Annons