Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om 14 veckor orkar jag rädda liv

/

I bland får jag storhetsvansinne. Som förrförra veckan.

Annons

Jag får läge att göra brandmännens konditionstest. Det ska jag så klart klara. Exakt hur svårt kan det vara att promenera på ett löpband i sex minuter? Visserligen med 14 procents lutning i en hastighet av 5,6 kilometer i timmen, i fullt larmställ och med 20 kilo tuber på ryggen, men ändå.

Sex minuter är typ bara en lång låt. Sex minuter är ingenting.

Jag står i källargymmet på brandstationen och börjar med att sätta på mig understället, som inte är något tunt löpunderställ utan tjocka mysbyxor och tröja i bomull. Larmstället är ett par tjocka vinterbyxor med bröstplatta och hängslen, och jackan är tung och fodrad för att stå emot alla väder, temperaturer och vindar. Ett orange bälte med någon slags kedja och hake ska runt midjan, innan de 20 kilo tunga tuberna hängs på axlarna.

Jag trär en gul huva runt skallen så bara ögon, näsa och mun är framme. Ovanpå det en hjälm och ovanpå hjälmen dras jackans huva. Och som pricken över i, ett par tjocka jobbarhandskar.

Bara att steppa upp på bandet för den lilla promenaden.

Man ska värma upp i två minuter först, lutningen är inte så kraftig, bara några få procent. Men hastigheten? I vanliga fall går jag väl sex kilometer på en timme, det här känns mycket snabbare, jag får pinna på rejält.

Jag svajar lite fram och tillbaka på bandet, jag hittar inte balansen med tuberna riktigt; det är tunga de rackarna. Men här ska räddas liv, inte stå på bandet och gnöla redan.

Hur lång tid har det gått? En minut bara? Jag börjar redan svettas ymnigt. Innanför munderingen måste det vara uppåt 60 grader. Jag trampar på. Det börjar susa lite i lungorna, och jag måste börja andas genom munnen.

Så stegras lutningen till de 14 procenten. Det är från och med nu jag ska räkna ned de fjantiga sex minuterna, klart det går, jag är rejält uppvärmd.

Jag känner förvånat hur lårmusklerna nästan genast börjar protestera, lite milt till en början, men ganska snart börjar jag ana oråd.

Hur lång tid har det gått? 30 sekunder. Det måste vara en synvilla.

Jag fäster blicken stint i betongväggen mitt emot, försöker ta hjälp av musiken som står på och gå i takt med Pink på cd:n. Tar nya tag mentalt; försöker låta bli att titta på klockan. 45 sekunder. Bara 15 sekunder sedan förra titten? Men det är bra, snart har jag knallat en sjättedel.

Det piper i svalget och gör ont i halsen. Efter en minut. Kom igen, bara fem sjättedelar kvar.

Svetten från pannan börjar droppa kring ögonen och synfältet börjar bli lite grådaskigt. Vad är det här? Så här jobbigt kan det inte vara. Jag försöker fokusera. Det gäller livet! Jag måste orka fram för att rädda människor. Kanske barn!

Jag försöker luta mig lite framåt i fåfäng tro att tuberna blir lättare då. Det drar i låren, både bak och fram, sekunderna går så sakta så sakta och hjärtat bankar så fort så fort och så hårt så hårt. Jag försöker tänka ut vad jag ska tänka på.

Det kokar innanför luvan, hjälmen och huvan. Det värker i hela bröstet och jag har börjat kippa efter luft. Jag hör inte Pink längre. Jag famlar desperat efter stoppknappen och vinglar av till närmsta bänkpressbänk. Efter två minuter.

Vad hände? En näsbränna? Knappast. När jag återfår andningen och färgerna börjar återkomma ångrar jag mig. Jag borde ha stått ut lite till, så jobbigt var det väl inte egentligen, ska jag försöka igen?

Äsch, skit i det. Hur skulle det se ut om vanligt, slött folk som jag skulle klara brandmannatestet?

Herre gud, det fattar väl alla att det inte går.

Mer läsning

Annons