Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oron som följer är en del av livet

/

Annons

När den där förlamande känslan plötsligt slår till, när trycket över bröstet för några sekunder känns så hårt att jag inte kan andas, när rädslan att förlora de som står mig nära får mig att tappa fotfästet för en stund. Jag har insett det nu. Det är det som är kärlek. Det är det som är själva livet.

Jag minns när barnen var små, när de låg i sina barnvagnar och vaggor och sov så fridfullt. Den outsägliga lyckan som samtidigt grumlades av oron i bakhuvudet. Jag kände mig ständigt manad att lägga handen över det lilla barnets bröstkorg eller rygg för att känna och uppleva de små andetagen. Även om jag inte vågade tänka tanken fullt ut fanns den där. Rädslan för plötsligt spädbarnsdöd, det som inte är vanligt, men det som kan hända och inte får hända. Varje år dör färre än 30 barn av plötslig spädbarnsdöd i Sverige.

Jag var 15 år när jag drabbades av sorg för första gången. Min kära farmor dog efter en tids sjukdom. När jag träffade henne för sista gången satt jag vid hennes sjuksäng. Hennes gråa hår glänste som silver mot den gulaktiga hyn. Hon, som jag upplevt så kraftfull, såg plötsligt liten ut. Som om hon krympt ihop för att lättare kunna gå vidare. Hon höll min hand och strök den med sin tumme, som hon brukade göra. Hon frågade om jag älskade henne. Jag svarade ja. Dessa två bokstäver var de enda jag orkade uttala under vårt sista möte. Jag tror att de räckte.

När hon kort tid därefter dog kändes det så märkligt att världen bara rullade på som om ingenting hade hänt. Min värld var fördunklad av sorg, men i skolan stojades det på som vanligt och lärarna var lika jobbiga som tidigare. Solen lyste vackert. Fåglarna kvittrade glatt. En människa hade försvunnit och lämnat ett tomrum som aldrig åter kunde fyllas, men världen tyckte inte bry sig. Jag kunde inte förstå det.

Min pappa berättade om när min farfar - han jag aldrig hann träffa och bara sett på bild och hört så mycket om - dog. Pappa berättade att han i sorgen kände att han aldrig åter trodde att han skulle spela vackra melodier på sitt piano. Han berättade också hur han åter fann glädje i allt levande. Hans ord gav tröst. Svart sorg förädlas till vackra minnen som aldrig någonsin dör.

Jag närmar mig 50 nu. Min mamma närmar sig 80. Trots det kommer jag aldrig att växa ur hennes famn. Då och då, när jag är mitt i språnget under veckorna, skickar hon ett sms där hon skriver att hon tänker på mig och undrar hur jag mår. Hon är orolig över att jag äter för dåligt, sover för lite och stressar för mycket. Hon är orolig när jag befinner mig på vägarna och kör bil. Hon är orolig när jag reser. Trots att jag bedyrar henne om att jag mår bra på alla sätt och vis fortsätter hon med sina meddelanden. Jag tycker om dem. Varje sms känns lika varmt. I hennes obefogade oro finns en ständigt påtaglig kärlek.

När oron tar över och svärtar ner allt det vackra i livet i svår ångest blir en människa sjuk. Vanlig oro upplever varje människa då och då. Det är som det är och ska vara. En levande människa har känslor. En människa som älskar känner ibland också ett styng av oro.

Jag säger som den franske författaren Victor Hugo (1802–1885):

"Den högsta lyckan i livet är förvissningen om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sagt; att vara älskad trots en själv."

Mer läsning

Annons