Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pappan glömde vem Jenny var

/
  • MINNEN. Jenny Eriksson bredvid ett favoritfotografi av sin pappa.
  • DIKTSAMLING. Jenny Eriksson har skrivit diktsamlingen På en bro över stjärnorna. Hon tycker om att fotografera och har själv tagit alla bilderna till boken.
  • SAKNAD. Skrivandet har varit ett stort stöd för Jenny i sorgen
  • SAKNAD. Jenny spelade

Jenny Eriksson var bara elva år när hennes pappa fick beskedet att han hade Alzheimers. Han dog för tre månader sedan. – Jag saknar honom så vansinnigt mycket. Jenny har nu kommit ut med en diktsamling som hon tillägnar sin pappa.

Annons

Jenny Eriksson fyller snart 17 och hon har helt nyligen flyttat hemifrån till en etta i Gävle. Hon går på Borgarskolans medieprogram. De första veckorna på sommarlovet har hon ägnat till att renovera lägenheten tillsammans med sin pojkvän. Möblerna är på plats och böckerna står prydligt i bokhyllan. På golvet står ett förstorat fotografi lutat mot ena väggen. Det är en sommargul 70- tals bild på hennes pappa. Han är ung och lutar sig lite stolt och kaxigt över bilen. Jenny tycker mycket om fotografiet men hon har inte bestämt än var hon ska placera den. Hon är lik sin pappa, samma ljusblonda hår och fasta blick.

– Pappa gillade bilar, han hade flera stycken. Han tyckte om musik också. Han kunde känna igen en låt bara genom att höra introt, det klarade han även till en början när han blev sjuk.

Arbetarbladet träffade familjen Eriksson redan 2005, då hade pappa Hans-Olov Eriksson fått diagnosen Alzheimers endast 47 år gammal. Beskedet överrumplade hela familjen. Mamma Lena väntade deras tredje barn, Jenny var elva år och Robin nio.

– Sjukdomen kom smygande. Vi märkte att pappa upprepade saker och han glömde mycket. Han hade ofta en extrem huvudvärk och blev lätt arg. När vi fick beskedet att han hade Alzheimers blev jag förvånad. Jag trodde att Alzheimers bara drabbade gamlingar, inte min pappa, säger Jenny Eriksson.

Alzheimers beskrivs som de anhörigas sjukdom eftersom hela familjen drabbas när den sjuke inte längre är samma person. Ett av pappans tydliga symptom var att han tappade närminnet.

– Han kunde komma in 20 gånger i rad på mitt rum för att kolla samma sida på text-tv, då blev jag irriterad. Jag märkte på honom att han blev ledsen, han var inte medveten om att han hade gjort det.

Efter föräldraledigheten började Jennys mamma arbeta deltid på sitt ordinarie jobb och deltid som anhörigvårdare till sin man. Familjen fick avlastning genom hemtjänst och ledsagare. Jenny hjälpte också till mycket hemma och passade ofta sina småsyskon.

– Vi kunde inte riktigt göra samma saker som förut när pappa blev sjuk. Jag tror att jag sköt fram ungdomstiden och tog på mig mer ansvar än vad jag egentligen behövde. Det fanns liksom inte tid att göra tonårsrevolt.

Hon pratar eftertänksamt och försiktigt. Hon har ett lugn och en klokhet som gör det lätt att glömma att hon faktiskt bara är 16 år.

– Sjukdomen påverkade hela hans personlighet. Han kunde få utbrott och skrika åt mig och min yngre bror. Men efteråt ångrade han sig alltid.

Jenny berättar att hon inte ville ta hem kompisar för att hon skämdes över sin pappa.

– Det känns dumt att säga det, man ska inte skämmas över sin pappa men det var sjukdomen. Han var inte sig själv.

I oktober 2006 flyttade Hans-Olov till ett särskilt hem. Julen samma år var sista gången som han var hem.

– Jag var bara och hälsade på honom tre gånger där. Det kändes hemskt att åka dit, han visste inte längre vem jag var. Jag ville minnas honom som han var innan han blev sjuk.

Tidigare i år blev Hans-Olov sämre och fick feber.

– De ringde från hemmet och sade att vi kunde komma dit. Vi var där en stund varje dag. Men just den dagen han dog hade jag matteprov. Jag fick samtalet under lektionen. Jag berättade för läraren vad som hade hänt och han sa att jag inte behövde tänka mer på matteprovet den dagen.

Pappan gick bort den 26 mars i år. Beskedet kom som en chock för Jenny, trots att hon visste att han aldrig skulle bli frisk igen.

– I början kunde jag nästan inte andas, kunde inte förmå mig att gå. Det är fortfarande en sorg som jag lever med och som känns ända in i märgen. Men det går framåt och det är ändå rätt fantastiskt.

Efter pappans död ville Jenny flytta hemifrån. Hennes mamma hade skilt sig från pappan 2008 och gift om sig samma år. Det blev en källa till ständiga konflikter.

– Jag tyckte att hon svek pappa. Hon behövde väl inte ha så bråttom? Men jag förstår henne samtidigt, hon är lycklig nu och vi har fått en bättre relation sedan jag flyttade hemifrån.

Skrivandet blev ett sätt för Jenny att bearbeta sorgen. Hon började skriva dikter och fotografera när pappan blev sjuk. Det blev viktigt för henne att bevara minnen för att inte glömma, som hennes pappa hade gjort. I maj kom hennes första bok ut. Diktsamlingen "På en bro över stjärnorna" har hon tillägnat sin pappa, flera av dikterna handlar om sorgen, saknaden och pappan. För varje såld bok går tio kronor till Alzheimerfonden.

Nu planerar Jenny att skriva en bok om hur det är att vara ung anhörig till en person med Alzheimers. En bok som hon själv önskar hade funnits när hennes pappa blev sjuk.

– Alzheimers är en sjukdom som är förknippad med skam. Jag vill ändra på det.

 

Mer läsning

Annons