Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ränder som aldrig går ur en hårding

Annons

Jag gillar att stå på ståplats när jag ser idrott i allmänhet och ishockey i synnerhet. Fast jag vill stå på en kant. Inte mitt i klacken. När klackledaren skriker att ”alla ska upp med händerna” får jag nämligen det lite jobbigt.

Jag klappar gärna – men jag skriker inte och jag vill inte lyfta händerna över huvudet och heja.

På ståplatskanten klarar man sig från det.

Men bara man är lite för nära klackcentrum är det svettigt. När klackledaren uppmanar a l l a att skrika, a l l a att räcka armarna i luften, a l l a att hoppa i takt känner jag mig som en förrädare där jag bara står och småklappar.

Det känns som om klackledaren spänner ögonen i just mig.

Säsongen sista match för mig blev en mot Djurgården. Då är det lite mer speciellt än vanligt att stå på ståplats. Det blir lätt lite aggressiv stämning mellan djurgårdsfansen och Brynässupportrarna. Ibland till och med bråk.

På en ståplats i Bologna i Italien var jag en gång med om upplopp och, tro mig, det vill man aldrig mer vara med om. Jag sprang för livet med galna huliganer med järnrör bakom mig.

Därför var jag taktisk senast.

Jag skulle välja plats där på ståplats i Gavlerinken, gärna långt från djurgårdsklacken, och skymtade en pensionerad polis. Hagman heter han. P 19 kallas han. Jag har aldrig pratat med karln. Men jag har läst om honom. En gång prickskytt i Kongo. Legend i Gävle. Stenhård. Smart.

Så känd att en gång ett vykort med adressen ’P 19, Gävle’ kom fram. P 19 var nån paragraf 19 i polisinstruktionen om störande av ordning. Den använde han tydligen flitigt när han var sheriff i Gävles nattliv. Därav smeknamnet.

En gång tog han sig visst in hos en hembrännare där apparaten puttrande genom att sjunga ”ja må han leva” så att hembrännarens förvånade fru släppte in honom. Polis P 19 visste nämligen att hembrännaren fyllde år den dagen och det handlade om att ta på bar gärning.

Och en gång såg han en skurk på stan och…

Ja, ni fattar. Det finns hundratals historier om honom. Hur som helst. Numera är han pensionär men eftersom jag sett många Clint Eastwood-filmer vet jag att ränderna aldrig går ur en hårding.

Feg, men taktisk, som jag är ställer jag mig bakom honom.

Jag menar, om det skulle komma arga djurgårdare springande skulle jag bara krypa ihop bakom hans rygg och klara mig.

Det är bara ett problem.

Han står lite för nära klackens centrum för min smak. Men av två onda ting väljer man det minst onda. Jag sneglar mot djurgårdsfansen, ser några med klart galna blickar som skriker någon om att hata gävlebor och står därför kvar. Men när klackledaren uppmanar alla att sträcka armarna i luften blir det jobbigt.

Jag tittar ner, låtsas inte höra och ser i ögonvrån hur en funktionär går fram till Polis P 19 och frågar skrattande varför han inte sträcker händerna i luften.

Han tittar förvånat på honom och svarar.

– För mig betyder det att jag ger upp… och det gör jag aldrig!

*

(Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se)

Mer läsning

Annons