Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riktiga stigbyglar och riktigt träns

/

Vad är det med hästar egentligen? Jag älskade också hästar.

Annons

 Jag läste Min Häst och böckerna om Maria och Prinsen. Jag gjorde träns och stigbyglar av polkagrisrandiga hopprep och satt upp på förstukvistens staket. Smackade och ptrrooade.

Jag önskade mig hett – och fick! – en bok om hur man sköter hästar med fina färgbilder på en lyllo tjej med sammetsklädd hjälm prydd med rosett i nacken och fin röd ridjacka. Jag övade på ord som hårrem, ganasch och jodphurs fast jag i verkligheten aldrig var i närheten av några.

Jag ville rita vackra hästar med definierade muskler men det blev kantiga och endimensionella djurskyddsärenden med hängande bukar och träben.

Jag älskade hästar men fick aldrig rida. Förrän det kom en tjej som hade en alldeles egen häst hemma till vår skola. Vips, surrade alla tjejer runt henne som getingar kring ett saftglas. Vi fick skriva upp oss på listor för att hon skulle komma ihåg vem hon lovat ta med hem. Max tre veckor i rad fick man skriva upp.

Jag fick också följa med. Men innan jag hann upp i sadeln skenade hästen iväg längs skogsvägarna och jag slutade skriva upp mig på listan.

Men det är nåt med hästar som gör att jag fortfarande vill vara stalltjej. Vid fyllda 43 tar jag chansen att följa med till Hedesunda där jag får mocka och strö ut halm i boxen och hämta häst med grimma i hagen. Jag får leda in hästen i boxen medan jag hör klappret mot golvet i stallgången. Jag borstar och ryktar och kratsar hovar. Hästar har bara tänder längst fram i munnen får jag veta och då vågar jag till och med peta lite med fingret i mungipan för att hon ska öppna käkarna och ta bettet när tränset – ett riktigt! – ska på.

Sadelgjorden dras åt en extra gång innan jag sitter upp. Hjärtat dunkar och endorfinerna bubblar.

Jag är redan lycklig.

Och ännu lyckligare blir jag när vi skrittar ut på vägen, fortsätter ut i skogen med lite knarr i sadeln och allt är precis sådär fritt och kaxigt äventyrligt jag föreställt mig. Jag låtsas att jag gjort det tusen gånger förr och håller tyglarna med en hand sådär snyggt och nonchigt cowboyaktigt medan jag låter den andra vila mot låret.

Jag vågar släppa stigbyglarna en stund för att öva på att hålla balansen med bara bålen och benen och jag vet inte till mig av stolthet för det går ju riktigt bra.

Vi börjar trava och jag får beröm för att jag ”rider lätt”, det vill säga rytmiskt utan att dunsa i sadeln okontrollerat.

Så bra går det att jag får på förslag att vi ska galoppera.

Ja, vad är det med hästar som gör att man alltid vill galoppera?

Jag behöver inte ens mana på hästen som villigt följer sin ledare och boxgranne i hasorna.

Det är härligt. En kort stund. Jag lever min dröm, galopperande längs en skogsstig på en fläckig indianhäst.

Men när farten ökar och jag kommer i otakt och inser att jag inte har något att hålla i mig i; att ingen som rider faktiskt har det eftersom de kan rida ändå för att de gått på ridskola och tränat balans i tio år. Mitt ridrus börjar klinga av.

Jag nyktrar till snabbt och rejält när jag blir varse att farten konstant ökar och att jag borde sakta ned men inte vet hur för läpparna är för spända och torra att ptrrooa med och armarna fladdrar i luften och fötterna skvalpar runt i sina stigbyglar och det enda som kan rädda mig från att flyga av med huvudet före rakt in i en Hedesundagran är att ledarhästen stannar.

Det ingår inte i min vackra stalltjejdröm att bli ett vårdpaket i gipsvagga så jag ropar ett hest: Sakta ned! till min ridkompis för hon har lovat att vara min röststyrda nödbroms. När hennes häst stannar, stannar nämligen min.

Däremot ingår det tydligt i min stalltjejdröm att i sammetsklädd hjälm, flätor och täckväst sakta skritta hemåt, gulla med manen innan jag släpper ut hästen i hagen igen och ta en fika på stallbacken med ansiktet mot solen och prata om livet.

Så det gör vi.

Men vad är det med hästar?

För redan tänker jag att jag vill upp igen.

Och galoppera över ängarna.

Mer läsning

Annons