Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara Delshad: The show går till slut ändå alltid on

/

Annons

Regnet smattrar utanför mitt fönster. Vad annars, en dag i juli såklart. Svensk sommar i dess sanna essens, tänker jag för mig själv. Tystnaden är påtaglig, lite väl för påtaglig. Den nästintill ekar, jag stör mig på det. Så i protest sätter jag på teven. Hamnar på ettan. Och en dokumentär om den döda rocklegenden Freddie Mercury rullar. Jag fastnar. Fast, hallå! Jag måste ju skriva. Har min kära vän deadline bredvid över mig och hen är knappast tålmodig, nej.

Jag befinner mig hemma i mitt älskade Bromma, efter fyra dygn i den årligt återkommande cirkus vid namn Almedalen. En cirkus med intryck, ljud och sociala interaktioner utan ände som har mig lindat i ett post-Almedal-stress. Ett tillstånd som utageras av att en ligger på sin säng, perfekt likgiltig. Nästan oförmögen att byta tv-kanal, ta tag i den där enorma klädhögen eller ens svara på det där smset. Som jag faktiskt borde ha svarat på. För flera timmar sedan. Ja, flera timmar. Mitt sinne skulle i tillståndet behöva flera minuters betänketid på vad fem gånger fem egentligen... är.

Och just ja, jag måste ju skriva. Nu! Något, vad som helst. Slår upp min laptop, men jag fastnar med blicken i exakt samma stund framför den där dokumentären om Freddie Mercury. Den är faktiskt intressant och börjar närma sig slutet. Det visade sig att den hyllade stjärnan dog på grund av hiv. Vilket var en helt ny information för mig. Sorgligt, tänker jag. Och ja, en lär sig något nytt varje dag. Jag himlar med ögonen åt min oförmåga att kunna fokusera. Skriv, då människa! Jalla, jalla! Helst något bra, något som lämnar avtryck och förhoppningsvis, rör om. Men orden flödar inte ur mig och en eftersmak av otillräcklighet börjar gnaga.

Det är nästan som om att mitt mänskliga väsen gör revolt. Allt som ringer politik, skrivande och analys triggar till fosterställning. Allt som ringer någon form av intellektuell ansträngning vägrar införliva sig hos mig. Ser mig omkring, noterar röran i mitt hem och känner hur det dåliga samvetet kryper sig in under huden på mig. Måste, måste, måste. Helt enkelt, måste skriva. Min vän deadline gör sig påmind igen. Och jag måste leverera.

Jag surfar in på Arbetarbladet och läser att moskén i Gävle vägrat tala med media. Trots försök från journalisters håll. Jag suckar. Surfar vidare på Aftonbladet och möts av att en moské i Nigera har blivit utsatt för bombdåd, 44 personer miste livet. Jag suckar. Surfar in på Expressen och möts av IS och deras fortsatta barbariska upptåg i mina hemtrakter. Jag suckar.

Som Freddie Mercury bra sa det: Inside my heart is breaking, My make-up may be flaking, But my smile still stays on. But the show... most go on.

Så, the show går on.

Mer läsning

Annons