Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se upp när sotaren byter skepnad

/

Annons

När jag var liten var jag hemligt förälskad i vår sotare. Han såg precis ut som spader knekt i gamla kortleken, den där casanovan med svart hår och stilig mustasch.

Nu är jag väl inte kär i sotaren direkt. Men de är rackarns trevliga. Varenda en.

Man undrar hur det kommer sig. Andra hantverkare som stiger innanför dörren har inte ens gnuttan av den ödmjukhet sotarna besitter.

Kanske för att de vet att jag måste gå och torka bort deras svarta skomärken från golvet när de åkt. De liksom tassar in med sin person i stället när de inte behöver ta av sig på fötterna.

De är trevliga och ödmjuka på ungefär på samma sätt som bilbesiktaren eller tandhygienisten. De vet att deras göranden och säganden kan förstöra resten av min dag och vill inte göra ont värre genom att domdera ilsket i mitt pannrum.

Sotaren är lite som jultomten också. Sotaren är ett begrepp, man har ingen aning om vad han heter. Det kan vara samma som kommer flera år i rad, eller helt plötsligt en ny, men man blir aldrig du och bror med sotaren.

”I morgon kommer Sotar’n”, säger man.

Jag är ivrig att vara till lags. Lägger ut tidningar och tar fram plåtkärl, i samma anda som jag drar fram sköna fåtöljen och en liten stänkare åt tomten.

Han är lite som fluortanten också. Sotaren vill väl, och förebygger skada, men det är ändå lite bökigt och trökigt innan han kommer.

Man förbereder allt och sen sitter man och tittar på dörren och undrar om han inte ska knacka på snart.

Jag har grym respekt för sotaren. När sotaren på försynt sotarvis påpekar att stegen på taket sitter lite löst, skäms jag makalöst. Hur kan jag riskera livet på sotaren, är jag inte riktigt klok?

Och när sotaren tycker att man är en duktig flicka och eldar bra, att det märks att man har torr ved och använder spjällen på rätt sätt så att det knappt blir någon tjära alls i pannan blir jag så stolt över att jag gjort rätt och samtidigt sotaren nöjd.

Sotarna är jättetrevliga. Så länge de vispar runt i skorstenen och dammsuger i luckor. Men sen, när de tröttnat på att klättra på lösa stegar och avancerar till brandskyddskontrollanter, sker något.

Den snälla, tystlåtne sotaren har rätat på ryggen, sträcker ut sig i sin fulla längd, pekar plötsligt med hela handen mot rökröret från kakelugnen, stirrar en stint i ögonen och säger tvetydiga saker som: ”Röret går för nära innertaket, det måste du göra något åt, inte för att det blir eldningsförbud, men du ska ha det i åtanke.”

Sen viftar han åt sotluckan i sovrummet till och ryter: ”Du måste spärra sotluckan med järnband för om det blir en rökgasexplosion och luckan flyger ut kommer ditt duntäcke att säga ’poff’ och du kan brinna inne när du sover”.

Snälla Sotar’n, vad hände?

Vi som jobbade så bra ihop.

Elina Sorri

Mer läsning

Annons