Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smittan som dödade 660 Gävlebor

/
  • DÖDSSTRÅLE. De offentliga vattenpumparna i städerna var en vanlig smittkälla under 1800-talets koleraepedemier. 
Teckning: George John Pinwell, 1866.
  • MAKTLÖSA DOKTORER. Här poserar de sex läkare som kämpade mot den koleraepidemi som drabbade Gävle 1866. Stående från väster: Erik Lockner, Nils Adolf Grundal, Alb Th Petre. Sittande: O R Sandberg, P Kempe, F E von Sydow.
  • OFFER. Varvs­ägaren Lars Bång var 47 år när han avled i kolera 1853.
  • ALTERNATIVMEDICIN. Pastor Abraham Nordström trodde att kopparplåtar på bröstet gav ett säkert skydd mot kolera.
  • Ulf Ivar Nilsson

Nu i höst – när halva svenska folket oroar sig för svininfluensan och den andra halvan tycker farhågorna verkar vara överdrivna – är det kanske på plats att berätta lite om 1800-talets mest fruktade farsot.

Annons

Inom loppet av 20 år drabbades Gävle av sex koleraepidemier som tillsammans skördade 660 dödsoffer. Ändå kom vi ganska lindrigt undan, jämfört med flera andra svenska städer.

Den fruktade sjukdomen dök upp i landet för första gången 1834 och det såg länge ut som om Gävle skulle förskonas från den hemska epidemin. Men när det i slutet av augusti 1853 stod klart att pigan Christina Lindquist och varvstimmermannen Olof Högberg avlidit i kolera insåg ledamöterna av stadens sundhetsnämnd att man misslyckats i kampen att hålla smittan utanför Gävles gränser.

Sjukdomen hade fått fäste i Stockholm någon månad tidigare och i Gävle hade man placerat ut vaktposter vid infarterna för att stänga ute alla som kunde tänkas bära på smittan. Vakterna arbetade i skift och var utrustade med lyktor, rökpulver och tänger. Pulvret var väl något sorts desinfektionsmedel och tängerna användes troligen för att ta emot pass och andra handlingar utan att behöva komma alltför nära de misstänkta smitthärdarna.

Avspärrningarna fanns på plats i kanske en vecka, men togs bort så snart det blev känt att farsoten redan tagit sig in i staden. Under de följande tre månaderna insjuknade 426 Gävlebor. Av dessa dog 239.

Epidemin slog till utan förvarning och människor dog inom loppet av några dagar – ja, ibland handlade det bara om timmar – sedan kroppen dränerats ut fullständigt genom massiva diarréattacker. Att farsoten orsakades av en bakterie och spreds genom avföring och förorenat dricksvatten hade läkarna ännu ingen kunskap om.

Man gissade att sjukdomen hade med torftig kost och osunda bostäder att göra, men trodde att smittan i första hand spreds genom ”osunda dunster” i luften. Den misstanken stärktes av att koleran under sina första fyra veckor i Gävle enbart grasserade på Öster. Där bodde en stor del av stadens fattigaste befolkning, tätt inpå varandra i små fuktiga kåkar.

Journalisten och Gävleskildraren Carl Eneroth var född 1843 och alltså tio år när farsoten för första gången slog till mot staden. 50 år senare skrev han:

”Den värsta fasan låg däruti, att koleran vandrade fram med så långsamma steg. Man fick så att säga sitta och vänta på den hemska gästen, medan man hörde rasslet af hästhofvarne som förde doktorerna genom gatorna om nätterna. Koleran började som sagt sitt härjaretåg på Öster vid Lillån. Sedan följde hon åns stränder, gripande byten här och där ur gårdarne, ibland ödeläggande hela huset. Sedan kastade hon sig över Storån ned på Islandet där hon gick ur gränd i gränd, gård efter gård. Ibland kunde hon hoppa öfver vissa hus och gränder. Men busen kom allt närmare och närmare. Vi kunde snart räkna ut när hon skulle gästa oss, den gräslige Cholera morbus”.

Sjukdomen spred sig vidare uppåt Söder medan den nästan inte alls drabbade de stadsdelar där de mer välbärgade familjerna bodde. Men inte heller de rika kunde känna sig säkra. Bland dödsoffren fanns även den 47-årige varvsägaren Lars Augustin Bång, fiskarpojken som blev skeppsbyggare och en av de största gestalterna i Gävles långa sjöfarthistoria.

Totalt kämpade sju läkare och medicine kandidater mot koleran i Gävle. De kunde inte bota sjukdomen, eller ens lindra den, men de fanns på plats dygnet runt för att ge allmänheten mer eller mindre välgrundade råd och anvisningar. I ett försök att hejda sjukdomen utspisades stadens fattiga med soppa och färskt kött och barnen försågs med varma fotbeklädnader.

En dag råkade sundhetsnämndens ordförande, pastor Abraham Nordström, läsa i en tidning att den som bar en kopparplåt av en hands storlek i ett snöre på bröstet löpte mindre risk att smittas av kolera. Så i all hast lät Gävle stad tillverka en massa kopparplåtar som delades ut bland allmänheten. Dock med stränga order att de skulle lämnas tillbaka så snart epidemin var över.

Kopparplattorna hade väl ungefär lika stor verkan som de huskurer som allmänheten provade på eget bevåg: att dricka tjärvatten på fastande mage eller fästa vitlöksknippor runt handlederna. De som inte trodde på sånt hokuspokus kunde i stället köpa ”Kapten Knolls præserverade cholera-droppar” eller Assessor Plagemans koleraliniment på något av stadens apotek. Eller inhandla en kolera-maggördel hos kramhandlare Hofverberg på Drottninggatan.

Redan innan sjukdomen nått Gävle inredde man fattighuset vid Södertull, den så kallade Kasernen, till provisoriskt sjukhus med 30–40 bäddar. Man hyrde också en gård på Öster med plats för 20 patienter plus en del andra lokaler på olika håll i staden. De flesta som blev sjuka stannade dock i sina hem.

Från Strömsbro rapporterades, egendomligt nog, inte ett enda fall av kolera, trots att många av Manufakturbolagets 400 arbetare hade täta kontakter med staden. Men den lilla vaktstyrkan med artillerister på Fredriksskans drabbades hårt. Där avled fem man.

Sent på hösten ebbade sjukdomen ut. Fattighjonet och förre järnbäraren Mathias Ström blev det sista offret. Han avled den 19 november 1853 och samma datum skrevs de sista patienterna ut från konvalescenthemmet i änkefru Norins gård på Öster.

Ett år senare var det dags igen, om än i begränsad skala. Åttonde oktober 1854 avled Lovisa Charlotta Pihlroth på gården Lyckan på Norrlandet i kolera. Och dagen därpå hennes nioårige son Erik.

1855 återvände smittan till Gävle – nu åter med full kraft. 330 människor insjuknade och 204 avled. Den här gången drabbades även Strömsbro där omkring 30 människor avled, däribland tre kvinnor som arbetat frivilligt på det provisoriska kolerasjukhus som upprättats i Strömsbro herrgård.

Även 1857, 1866 och 1872 blossade den fruktade sjukdomen upp i Gävle med elva, 198 respektive sex dödsoffer.

De återkommande epidemierna gjorde att många barn miste sina föräldrar, men det fanns inget barnhem i Gävle och inga pengar avsatta för ändamålet.

Inom den nybildade missionsförsamlingen funderade man över hur man på bästa sätt skulle kunna hjälpa de stackars barnen, men villrådigheten var stor och man hade svårt att gå från ord till handling.

En tolvårig handikappad flicka hade kväll efter kväll suttit tyst i ett hörn i bönhuset vid Södermalmstorg och lyssnat på de äldres överläggningar. Till slut föreslog hon att man skulle ta hennes fattiga sparslantar och använda till ett hem åt de föräldralösa barnen.

Flickans ord blev den tändande gnistan för en insamling och 1859 kunde församlingen köpa ett hus på Islandsholmen och starta ett hem med plats för nio barn. Inrättningen fick namnet Enskilda barnhemmet och flyttade 1871 till Södertull där det länge levde kvar under namnet.

Vem den lilla initiativtagerskan var, och hur mycket pengar hon bidrog med, har man i efterhand inte kunnat utröna. Man kan väl inte ens vara säker på att den rörande berättelsen är helt sann. Särskilt som den avslutas på det tårdrypande sättet att den godhjärtade flickan redan var död när hennes barnhem stod färdigt.

Mer läsning

Annons