Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som klippt och skuren

/

Sniglarna har invaderat mitt grönsaksland. De små finsmakarna inledde anfallet med att äta allt utom bladnerverna på kryddtagetesen. Sen fortsatte de med att stansa hål i kålen.

Annons

Nej, det är inte klippta och skurna sniglar den här texten kommer att handla om. Jag handplockar sniglar nästan varje kväll och slänger bara iväg dem en bit ut på gräsmattan där de landar mjukt och gör mindre skada. Marktäckningen med gräsklipp och annat grönt har jag dragit ner på. Vid så här fuktigt klimat riskerar täckmaterialet nämligen att bli perfekta snigelgömmor.

Nederbörden förenklar åtminstone etableringen av växterna som jag satte vid stugan för några veckor sen. Plantorna har klarat sig, och jag har redan hunnit samla på mig ytterligare ett gäng arter som ska provplanteras i slänten. Det som visar sig trivas ska jag skaffa mer av, det som inte mår väl slipper växa där i fortsättningen.

Måbär, Ribes alpinum, är vinbärsliknande buskar som fungerar bra i de allra flesta lägen, soligt som skuggigt. Jag har planterat tio buskar i sluttningens terrassrabatter. I grupper och formationer ska de ge höjd och struktur och skapa en fond till blommande växter och gräs.

Måbärsbuskarna blir dessutom gröna tidigt på våren, och kan bli väldigt täta om man sköter dem rätt. Användningsområdena är många: de passar som häck, som friväxande snår och till och med för formklippning. Ett bra alternativ till den mindre härdiga buxbomen alltså, om man bor här uppe och inte i Skåne eller England och gillar buskar formade till klot, kuber och kaniner. Måbär luktar inte kattpiss heller, som buxbom gör…

I England kände jag den där doften ofta, och jag såg en hel del roliga exempel på formklippning. Ibland hela trädgårdar med enbart formklippta fantasifigurer, ibland exakt vinkelräta rektanglar som kontrast mot mer friväxande partier.

Jag föredrar att använda formklippning som just kontrasterande element, som en hjälp att lyfta fram mer organiska former. För stor mängd ansat och tuktat blir stelt och trist anser jag. Precis som alltför vildväxande och otyglad grönska kan gå över gränsen för vad som kan räknas som trädgård.

En sak är jag säker på: trädgården är i ständig förändring och aldrig statisk. Inte ens nitisk formklippning kan helt kontrollera trädgårdens utveckling.


som tycker att trädgården är en rätt bra metafor för livet

Mer läsning

Annons