Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stefan Sundström: Vi håller på att ta livet av oss

/

Annons

Sverige börjar bli som Norge.

Det blåser som fan, fast det är i början på juni.

I trädgården hör jag små fågelungar pipa i stormen.

Fåglarna är lite chockade över dom plötsliga Nord-Norska förhållandena, det får bli en snabb anpassning, i muren till mitt gamla växthus hade en koltrast byggt sitt bo, hade lagt ägg och allt, nu är allt plötsligt borta.

Men växthuset står kvar.

Regnet vräker ner.

Jag har också byggt ett nytt växthus i vår, bredvid det gamla. Ett stort gammalt partytält på 40 kvadratmeter har jag klätt in i tranaparent presenning. Planterat 80 tomatplantor och 20 chiliplantor.

Jag tänkte göra mash, en chilisås jag uppfunnit, bestående av jäst chili och tomat, den blir väldigt god.

Nu vet jag inte hur det går, för vinden blåste in genom gliporna i presenningen och plantorna ser väldigt deppade ut.

Dom är inte så snabba på att anpassa sej som fåglar. Eller människor.

Vi är snabbast av alla.

Plantorna mår illa och hukar sej i stormen. Jag har slagit ner 20 armeringsjärn i jorden nu och förankrat växthuset så gott det går, men det dånar i presenningen och jag tappar modet.

Jag tänkte att jag bara skulle odla i sommar, bara spela några få spelningar för att få in pengar.

Nu vet jag inte.

Kanske jag åker upp till Træna igen. Att driva fram små tomatplantor som sen bara dör i nån storm från Nordatlanten känns ju som en rätt dålig idé.

Förresten, Norge börjar bli som Sverige. Samma förslumning och ökande klasskyftor, samma sparkande neråt och slickande uppåt.

Att Stockholmstrakten har haft den regningaste Majmånaden på 200 år skyller jag på Norge.

Deras jävla olja.

Jag vet att man inte kan rakt av säja att enskilda väderhändelser beror på oljeförbränningen här i världen, men jag skyller på dom ändå.

OK, vi kör runt i våra Volvobilar och bränner upp den vi också, och ifjol flög jag till Madeira, men jag vill ha nån annan att skylla på.

Det kommer snart att uppstå ett otroligt behov här i den rika världen att ha nån att skylla på.

Alla ägare av strandtomter i kustkommunerna.

Alla avskedade oljeborrare.

Alla bilister i köerna till bensinstationernas sista svindyra droppar.

Alla ICA-handlare som får fullt med klimatflyktingar från Bangladesh utanför entrén.

Låt mej gissa, jag tror man kommer att skylla på flyktingarna.

Om vårt gemensamma själsliv fortsätter som det har gjort dom senaste 30 åren så kommer skulden att läggas på dom som råkat värst ut.

Dom fruktansvärda erfarenheterna av militarism, krig och fascism fick vårt gemensamma själsliv att för några decennier blomma ut i antimilitarism, flower power och ett ifrågasättande av auktoriteter.

Nu börjar vi mer och mer halka tillbaks i det gamla goda Slicka Uppåt Sparka Neråt-tänket.

Ja, jag åker nog upp till Træna istället. Jag har några små tomatplantor däruppe också, varsamt vårdade på min Trænavän Erling fönsterbräda.

Erling vet att man inte kan sätta ut tomatplantor i ett växthus av plast, han vet att det blåser bort.

Samtidigt är det sammanlagda antalet soltimmar under odlingsmånaderna april-september lika många i södra och norra Skandinavien; det är fler soltimmar i Vesterålen än i Jönköping till exempel.

Problemet i norr, och det gäller ju i Jönköping och i min trädgård utanför Stockholm också, är att den första halvan av sommarhalvåret inte

kan utnyttjas speciellt mycket, man planterar i april och skördar i september-oktober, och när solen står som högst vid midsommar har den fortfarande inte så mycket klorofyllproducerande blad att skina på.

Jag tänker att om man sådde frön väldigt tidigt och sen bara skyddade växterna under den nordliga våren, skulle man kunna ha fantastiska odlingar av tomater, gurka och chili.

I midnattssolen.

Och vid kusten i norra Norge blir det ju nästan ingen tjäle i jorden på vintern, så jorden går ju snabbt att värma upp på våren, tacka golfströmmen för det.

Så om man bygger ett väldigt stadigt växthus, betongförankrat antagligen, så kan man odla fantastiska tomater, och tänk all tång och allt fiskrens som finns där!!

Man kan liksom vända på steken.

Märker ni hur jag försöker trösta mej själv?

Jag kan inte skylla på norrmännen, jag kan inte skylla på min kompis Anna som jobbar på oljeborrplattform, vår civilisation rullar långsamt mot stupet och vi upprätthåller alla ett system som håller på att ta livet av oss.

Jag har försökt att fly världen och odla min trädgård, jag har medvetet undvikit att läsa tidningen och internet, jag har gått ut i växthuset på mornarna och vattnat dom små telningarna.

Om dom nu blåser sönder vet jag inte vad jag ska göra.

Mer läsning

Annons