Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stoppa pressarna: Kriget är över!

/
  • Många norrmän och danskar som flytt till Sverige firade freden tillsammans med Gävleborna på Stortorget. Foto:
  • Arbetarbladets löpsedel den 5 maj 1945.


Sjuttio år sedan 1900-talets gladaste nyhet kablades ut över världen

Annons

Klockan var runt två på eftermiddagen den 7 maj 1945 när århundradets gladaste nyhet knattrade fram på Arbetarbladets teleprinter: Hitlers efterträdare, rikspresidenten Karl Dönitz hade gått med på en villkorslös kapitulation. Andra världskriget var slut!

På den här tiden kom Arbetarbladet ut på eftermiddagarna, med en tidig och en sen upplaga. Den första varianten var redan ute hos läsarna, eller åtminstone hos tidningsbuden. Och från tryckeriet i tidningshuset hördes det monotona dunkandet som förkunnade att även andra upplagan var på gång. För en gångs skull fick redaktören använda det klassiska uttrycket Stoppa pressarna! och i en del av kvällsupplagan fick man med den efterlängtade nyheten.

Fast egentligen var det inte mycket till nyhet. Alla visste ju att Hitler var död, att Tredje riket låg i ruiner och att helvetet var över. Ändå exploderade Europa i glädjescener när det officiella meddelandet kom. Radion hade extrasändningar, i Stockholm jublades det på Kungsgatan och i Gävle fladdrade blågula flaggor över hela stan.

Kvällen därpå, tisdagen den 8 maj, samlades 20 000 människor – halva stadens befolkning – i centrala Gävle för att fira freden med pompa och ståt, allvarlig eftertanke och uppsluppen lättnad. Trots att det inte gick att ta miste på glädjen hos deltagarna handlade det inte om någon spontan folkfest utan det var en synnerligen välregisserad tillställning, åtminstone till en början. Inte mindre än 150 organisationer av de mest skilda slag deltog i det mäktiga fackeltåg som startade från Hamntorget klockan halv nio med en svensk, en norsk, en dansk och en finsk flagga i täten.

Där bakom marscherade Hälsinge regementes musikkår, Gävle arbetarsångförening och ett färggrant hav av fanor, vimplar och standar. Förutom de nordiska syntes polska och holländska flaggor, amerikanska stjärnbaneret och franska trikoloren.

Massor av människor kantade vägen till Stortorget, där det var packat med folk. Från fönstren singlade papperslappar ner, som det gjort i Stockholm dagen innan, och en del ungdomar hade klättrat upp på taken där de väsnades i en blandning av livsglädje och okynne. Norrlandspostens reporter njöt av den nästan sydländska stämningen men tyckte inte det var lika roligt när man började kasta potatisar och andra hårda föremål från hustaken.

Arbetarbladets chefredaktör N S Norling, som också var ordförande i stadsfullmäktige och stadens mest kände antinazist, talade. Det gjorde också tacksamma representanter för de norrmän och danskar som vistades i Gävle.

Därefter blev det rena karnevalsstämningen. Svenska, norska och danska ungdomar drog runt på gatorna med sina flaggor och sina nationalsånger. Man skrattade och skränade och hurrade för allt: för friheten, för Sverige, för Norden, för Amerika och England och för det gästfria Gävle.

Polisen hade bestämt att det skulle vara tyst och lugnt på gatorna senast vid midnatt och strax innan samlades en stor skara framför Rådhuset där man höll en tyst minut för krigets offer. Så sjöng man nationalsångerna en sista gång och utbringade ett leve för freden och friheten. Därefter gick alla hem till sitt. Lugnt och stilla.

Men riktigt alla i Gävle var inte så där jublande glada den här dagen. Särskilt inte en gammal revisor som hette Emanuel Boltzius. Han var en bekant gestalt på stadens gator där han ofta syntes i en blå slängkappa och en skärmmössa av gestapomodell.

Under 1930-talet höll han till i Centralpalatset, men efter några år flyttade han kontoret till Nygatan 47. Där intog Adolf Hitler hedersplatsen i form av en bronsbyst och i fönstren ut mot gatan hängde han upp nationalsocialistiska tidningar.

Det berättas att samma dag som freden var ett faktum slog den då 66-årige Boltzius igen sin revisionsbyrå och täckte fönsterrutorna med brunt omslagspapper. Ingen såg till honom på ett bra tag men snart återupptog han både sin verksamhet och sina spänstiga morgonpromenader.

Som om ingenting hänt.

Mer läsning

Annons