Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stumfilmsdrottningen från Gysinge

/
  • FILMFEMINIST. Ester Julin blir tagen i örat av Mauritz Stiller i sin filmdebut 1912. Han både regisserade och spelade titelrollen i
  • PIONJÄR. Ester Julin från Gysinge var en av de första manusförfattarna inom svensk film.

Annons

Hon rökte cigaretter, åttaöres från Tobaksmonopolet, och hennes arbetsbord var överbelamrat med pappersbuntar. Mycket mer än så får jag inte veta om Ester Julin när jag läser några intervjuer med henne från början av 1920-talet. Jo, det står också att hon har ett raljant leende och livlig fantasi.

Ester berättade hellre om sitt arbete än om sig själv – eller också var det journalisterna som var mer intresserade av hur man skriver filmmanus. Det här var på de svartvita stumfilmernas tid och som "Sveriges enda professionella filmförfattarinna" arbetade Ester Julin tillsammans med två av landets och världens mest kända regissörer, Mauritz Stiller och Victor Sjöström.

Ester föddes på Mattön nära Gysinge. Hon fyllde fem år i januari 1890 och tre veckor senare flyttade hon, mamma Sofia, storasyster Ebba och lillebror Julius till Uppsala. Strax innan hade pappan Jan-Olof, som var målare, rest till Amerika. I kyrkoboken står det att han "rymt", men efter bara ett par år dök han upp igen och återförenades med fru och barn.

Familjen hette Bom i efternamn men när Ester som ung flicka började turnera runt med resande teatersällskap kallade hon sig Julin, som var moderns flicknamn. Med tiden bosatte hon sig i Stockholm där hon fick engagemang på olika scener. Det blev mycket komedier men även en del allvarliga roller, bland annat i Leo Tolstojs "Mörkrets makt".

Den 29 mars 1911 hade pjäsen "Bakom Kuopio" premiär på Lilla teatern vid Norra Bantorget. Mauritz Stiller var regissör och spelade själv huvudrollen som pastorsadjunkten Elias medan Ester Julin gestaltade hans fästmö Naemi.

I maj 1912 anställdes Stiller som regissör och skådespelare vid AB Svenska Biografteatern – som några år senare blev Svensk Filmindustri. Redan efter ett par månader hade han regisserat fyra filmer och på sensommaren samma år spelade han in "Den tyranniske fästmannen". Den byggde på "Bakom Kuopio" och även i filmen spelade Stiller den manliga huvudrollen och Ester hans fästmö.

Tre år senare, hösten 1915, dök Ester Julin upp i filmen "Hans bröllopsnatt" som också regisserades av Mauritz Stiller. Förlagan var ett franskt teaterstycke som omarbetats av Ester och där hon lagt till den rollfigur som nu spelas av henne själv.

Det var hennes andra filmroll – och hennes andra filmmanus. Tidigare samma år hade hon nämligen svarat för intrig och handling till annan Stillerfilm, "Hans hustrus förflutna". Det var en kriminalkomedi som handlade om en internationell äventyrerska.

Just 1915 blev Esters mest produktiva år. Under hösten regisserade Stiller ytterligare två filmer, "Dolken" och "Lyckonålen". Båda skrevs av honom själv och Ester Julin under gemensamma pseudonymen Alexander Vichetos.

"Dolken" var ett kriminaldrama som ansågs vara så förråande att filmen totalförbjöds i Sverige och Norge. Men den visades för fulla hus i Danmark, Tyskland, Ryssland, Ungern, England, Finland, Österrike, Holland, Spanien, Argentina och Chile.

Ungefär samtidigt som Stiller kom till Svenska Bio anställdes även Victor Sjöström. Han producerade också filmer på löpande band – det blev visst trettio stycken på fem år. 1916 och 1917 skrev han och Ester Julin två filmer tillsammans. Den första hette "Therèse" och var ett tårdrypande drama om en kvinna som anklagades för mord på en ung man som senare visade sig vara hennes son.

Den andra byggde på Selma Lagerlöfs roman "Tösen från Stormyrtorpet" men det var varken den berömda författarinnan, Victor Sjöström eller Ester Julin som kom på idén. Nej, det var en annan flicka från Gästrikland, 21-åriga Alma Karlsson. Hon bodde på Hattmakargatan i Gävle och tyckte om att gå på bio. Nu hade hon läst "Stormyrtösen" och skrev ett brev till Sjöström där hon föreslog att han skulle göra en film av boken: "Skulle det månne ej bli ett folkskådespel som alla tycker om? Förvisso, om ni åtar eder det."

Sjöström tände på idén och ett år senare var filmen klar. Den blev en dundrade succé, inte minst i USA där den möttes av lysande recensioner i bland annat The New York Times.

Victor Sjöström och Alma från Gävle blev förresten goda vänner och han betonade alltid att det var hennes förtjänst att man började filma Selma Lagerlöfs böcker och att hon därmed indirekt bäddat för ett internationellt genombrott för den svenska filmkonsten.

1919 skrev Ester Julin flera scener till "Herr Arnes pengar", som byggde på Selma Lagerlöfs bok med nästan samma namn och som regisserades av Mauritz Stiller. Året därpå omarbetade hon och Victor Sjöström romanen "Jerusalem" till filmen "Karin Ingemarsdotter". Samtidigt svarade hon för manuset till "Dunungen" som även den byggde på en text Selma Lagerlöf.

Ester Julin var också med när Victor Sjöström 1921 spelade in ytterligare en Lagerlöf-historia. Den heter "Körkarlen" och brukar än i dag räknas bland de bästa filmer som någonsin gjort.

Ester Julin var anställd av filmbolaget både som författare och som någon slags sekreterare åt Stiller och Sjöström. Arbetsfördelningen var ofta den att regissörerna strödde idéer omkring sig som Ester skrev ner och bearbetade. Ibland påverkade hon resultatet så mycket att hon nämndes som manusförfattare, men det hände ännu oftare att hon mer i skymundan skapade massor av detaljerade filmscener efter regissörerna luddiga anvisningar.

I början av 1920-talet hade filmbolaget dragit ner lite på tempot och det fick ta mer än tre veckor att spela in en långfilm. Men i en intervju berättade Ester hur hon bara några år tidigare suttit i en skrubb intill filmateljén och svettats fram scener som skulle filmas bara några minuter senare.

– Ibland hann bläcket inte torka innan de nedskrivna idéerna skulle omsättas i handing framför kameran, förklarade hon.

Så förfärligt, utbrast reportern.

– Varför det? svarade hon. Filmerna blev bra. Bevars, inte några mästerverk, men det gjordes överhuvudtaget inga mästerverk på den tiden. Nu görs det nästan bara mästerverk ...

Med tiden skrev Ester Julin flera manus på egen hand, utan litterära förlagor och utan inblandning av regissörerna. En av hennes filmer hette "Carolina Rediviva" och utspelade sig i Uppsala. Den fick ett fint mottagande och Dagens Nyheter slog fast att "Ester Julin hör tydligen till dem som kan sin sak. Hon har både humor och kunskap och dessutom en särdeles god uppfattning av vad som gör sig på vita duken."

En annan av hennes verk fick titeln "När fyren blinkar" och kom 1924. Det var en invecklad kärlekshistoria i smugglarmiljö och där gjorde Ester comeback som skådespelerska som fyrmästare Langs hustru.

1926 spelade hon fattighjonet Liva i "Bröllopet i Bränna", en film som hon skrev tillsammans med Lars Tessing och där Edvin Adolphson hade huvudrollen som hetlevrad storbonde. Samma år skrev hon "Lyckobarnen", en riktig snyftare där fem föräldralösa barn ger sig ut i världen hand i hand för att slippa hamna på fattighuset. Det blev den enda film som Ester Julin själv regisserade, och hon spelade in en del scener i sitt barndoms Gysinge.

När Mauritz Stiller återvände efter några år i Hollywood var det meningen att han skulle resa tillbala och fortsätta sitt arbete hos Paramount. Och då ville han absolut ha med sig Ester Julin som "scenario-writer".

Nu blev det inte så. Stiller dog i tbc på ett sjukhem i Stockholm 1928. Även Ester drabbades av samma sjukdom – tynade bort och avled bara 45 år gammal. Under sina sista år var hon ofta på besök hos släktingar på Mattön och det sägs att Selma Lagerlöf betalade hennes sjukvårdskostnader.

Mer läsning

Annons