Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Symaskinsagentens bakvända roddbåt

/
  • ROGIVANDE. Tillsammans med sin bror i Amerika utvecklade Paul Larsson från Österfärnebo en mekanism som gjorde att man inte behöver sitta baklänges när man ror. Med hjälp av kuggar, tappar, linor och stålfjädrar rör sig nämligen årorna åt fel håll.
Teckning: Ulf Ivar Nilsson
  • RITNING. En skiss ur patentansökan som visar den snillrika årtullen uppifrån. Skruvarna högst upp på bilden är till för att fästa apparaten vid roddbåtens reling.
  • Ulf Ivar Nilsson

Det var inte han själv som var uppfinnaren, det var han noga med att påpeka. Nej, det var hans bror i Amerika som både kommit på idén och byggt de första exemplaren. Och därborta fanns den revolutionerande apparaten redan ute på marknaden, om än i rätt blygsam omfattning.

Annons

Men Paul Larsson, som bodde i Österfärnebo och sålde symaskiner, hade onekligen gjort en del betydande förbättringar i konstruktionen och nu, sommaren 1940, var han i full färd med att försöka lansera den märkliga manicken på den svenska marknaden. Sedan ett år tillbaka var gränserna stängda men när kriget var över skulle de mekaniska årorna erövra hela Europa. Snart skulle den bakvända rodden vara ett minne blott.

Brödernas uppfinning bestod nämligen av en sinnrik anordning som gjorde att den som tog sig fram i en eka inte längre behövde sitta med ryggen i färdriktningen och hela tiden vrida på skallen för att konstatera att han höll rätt kurs.

Innovationen skulle – för att citera brödernas ansökan till Patentverket – möjliggöra en omkastning av årbladens rörelse på sådant sätt, att roddbåtens framförningsriktning kommer att sammanfalla med den riktning åt vilken roddaren sitter vänd under rodden.

Redan i mitten av 1930-talet hade Paul Larssons bror fått patent på de bakvända årorna i USA och Kanada, och 1938 gav patentverken i både Sverige och Norge klartecken.

– Men jag kommer aldrig att begära patent på någon mer uppfinning i hela mitt liv, suckade Paul Larsson när Arbetarbladet berättade om hans åror. För det var både dyrt och besvärligt.

Larsson hade tydligen kommit in på tidningens redaktion i Gävle och i brist på såväl båt som vatten fått skruva fast sin mekaniska årtull på ett av skrivborden. Några timmar senare gjorde han en mer realistisk demonstration ombord på en eka i Testeboån vid Avaström.

Dagen därpå kunde man läsa i Arbetarbladet att apparaten förefaller mycket lätthanterlig och väger inte mer än något över sex kilo. Den passar för vilken roddbåt som helst och kan av- och påmonteras på några minuter. Genom en samtidigt enkel som sinnrik mekanism drives båten framåt i den riktning som roddaren sitter. Årorna löpa mycket lätt och något knarrljud höres inte.

Ändå kan man ana en viss skepsis från tidningens reporter. För visst ligger det väl en lätt hånfull misstro i den här kommentaren: Det är en uppfinning som mänskligheten väntat på i århundraden, och man förstår att alla roddares blickar i dessa dagar äro riktade mot Österfärnebo.

Några dagar tidigare hade Larsson presenterat sin uppfinning i hemsocknen. Där hade över 60 personer provat de nya årorna och alla förundrades över att rodden gick så lätt. Det märktes just ingen skillnad om det satt en eller sex personer i båten.

Paul Larsson var född i Skutskär 1876. Som 19-åring arbetade han som rallare vid järnvägsbygget mellan Krylbo och Örebro och efter en tid som stabbläggare vid sågen i Gysinge i början av 1900-talet anställdes han vid sulfitfabriken i Mackmyra. Där valdes han till sekreterare i den fackförening som bildades 1906 och blev därmed djupt engagerad i den omskakande Mackmyrakonflikten.

Bolaget pekade ut Paul Larsson som en av uppviglarna och tillsammans med flera arbetskamrater fick han omedelbart sparken. Samtidigt meddelade driftsingenjören att de avskedade socialisterna hade åtta dagar på sig att lämna sina bostäder i företagets hus.

Alla vägrade att godvilligt lämna sina hem och Paul och hans familj, som bestod av hustrun Anna och den knappt fyraåriga dottern Judith, blev den tredje familjen som slängdes ut i snöyran. Totalt vräktes omkring 40 familjer vid den här omtalade händelsen.

Efter konflikten flyttade familjen till Forsbacka, men eftersom Paul stod på arbetsgivarnas svarta lista hade han svårt att få jobb. Han var intresserad av tekniska apparater och efter en tid började han reparera och sälja symaskiner, cyklar och stickmaskiner åt Husqvarna i Gävle.

På 1920-talet flyttade familjen till Österfärnebo. De slog sig ner i Grindbo där Paul etablerade sig som en skicklig symaskinsreparatör. Samtidigt var han synnerligen aktiv inom frikyrkan som tungomålstalande baptist. Hustrun Anna dog redan 1943 men Paul levde ända till 1968, och blev alltså över 90 år gammal.

I de gamla tidningsartiklarna från 1940 nämns inte Pauls bror i Amerika vid namn. Men av Kungliga Patentverkets dokument från 1938 framgår det att uppfinnaren av de mekaniska årorna som Larsson fått patent på hette V E Ankarlo. En sökning på internet ger vid handen att Victor E Ankarlo fått åtminstone sex uppfinningar godkända av de amerikanska och kanadensiska patentverken och att hälften av dessa gäller mekaniska åror av det slag som Paul Larsson demonstrerade i Testeboån 1940. Jag hittar också en uppgift om att Victor E Ankarlo avled i St Louis County, Minnesota, i maj 1961.

Den snillrike Mr Ankarlo var med all säkerhet Pauls bror, som innan han emigrerade till Amerika år 1900 stod som Axel Wilhelm Larsson i de svenska kyrkböckerna.

Hur gick det då med bröderna fantastiska uppfinning? Ja, den frågan kan du nog själv svara på – för har du någonsin sett en eka utrustad med en sådan här anordning.

 

Mer läsning

Annons