Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syskonbråken driver mig till sammanbrott

Annons

– NEEEEEEEEEJ, den är min. Du får inte ha den.

– Jag hade den först!

– Nu ska jag ha den.

– AAAAIIIIIIIII! Mamma, hon sparkade mig. På pungen.

– NÄHÄ, det gjorde jag inte alls. Jag missade.

– Nä!

– Jo.

Syskonbråken kan driva mig till sammanbrott. Ilskan blandas med uppgivenhet och en känsla av misslyckande. Måste det vara så här? Vad gör vi för fel? Jag brukar försöka att medla och tala dem till rätta, samtidigt som jag vill att de ska lära sig att hantera sina konflikter själva. Men när de för hundrafemtiotolfte gången skriker efter mitt allrådande ingripande, är det svårt att behålla lugnet.

– Nu slutar ni bråka. Varför kan ni inte hålla sams? Rör inte varandra, prata inte med varandra och titta inte på varandra.

Ryggmärgsreflexen blir oftast att skydda den lilla och bli arg på storebror som borde veta bättre. Men lillasyster brukar också få en tillsägelse.

– Bara för att du är minst betyder det inte att du får slåss och göra som du vill.

Sonen har en gång refererat till en annan, bekymmersfri period i hans liv.

– Jag minns när jag var lycklig, det var innan Miranda föddes.

Visst kan det låta väl dramatiskt och tragikomiskt, men som äldst av tre förstår jag precis vad han menar. Från att ha fått all kärlek och uppmärksamhet från sina föräldrar måste man plötsligt dela rampljuset med en liten skrikande, hungrig och bajsande typ.

Det var inga vackra scener när jag och brorsan rök ihop. Det var fulnyp, bitmärken, sparkar, slag och hårtufsar som slets ur skalpen. Så länge han var liten och hade mjölktänder kunde jag ta honom, men sedan växte han om mig. Jag kunde bara reta honom till en viss gräns innan jag var tvungen att söka skydd inne på toaletten.

En del syskon använder varandra för att få föräldrarnas uppmärksamhet. Att låta barnen bråka ifred ger dem därför chansen att lösa konflikten själva (så länge de inte pucklar på varandra). Men då gäller det att möta barnens längtan efter uppmärksamhet på något annat sätt, inte bara när de bråkar.

Men det är förstås inte bråk varje minut på dygnet. Mina barn har också stor glädje av varandra. De hittar på egna lekar, skrattar tills de kiknar åt interna skämt och hjälper varandra. När jag blir frustrerad över deras ständiga tvister, kan de stå enade tillsammans och ifrågasätta min ilska.

– Mamma, tycker du verkligen om barn? Undrade fyraåringen i somras. Sedan vände hon sig till brorsan som hon en sekund tidigare hade rullat runt med i en skrikande brottningsmatch på golvet.

– Kom så går vi ut och hoppar studsmatta. Vi låter mamma sura ifred.

Slutligen vill jag betona att brorsan och jag har en bra relation i dag. Så dum är jag inte att jag muckar gräl med en stadig bit på nästan två meter. Dessutom är låset till toadörren trasigt.

Mer läsning

Annons