Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thore Petre – Brukspatronen som stod på arbetarnas sida

/
  • Brukspatron Thore Petre från Hofors var en av de första liberalerna i Sveriges riksdag.

Annons

Stormrike Thore Petre styrde sina järnbruk med hårda nypor men som liberal riksdagsman slogs han för de fattiga.

Han ville att Sverige skulle styras av en folkvald riksdag. Och han tyckte att arbetarna hade större rätt än överklassen att bestämma vilka som skulle sitta där.

”Ty vem drar ihop stacken åt dem som har fallenhet och lycka att samla? Jo, arbetaren i sitt anletes svett. Vem är det som med sin egen koja försvarar den rikes palats? Jo, arbetaren som personligen deltar i striden då den rike mot en lumpen penning köper sig fri från faran. Och vem betalar mest skatt till staten? Jo, arbetaren som får ta från sitt nödtorft medan den rike blott betalar av sitt överflöd.”

En häpnadsväckande åsikt i mitten av 1800-talet. Och ännu mer häpnadsväckande att den som skrev dessa rader var en av landets mest välbeställda män, en stormrik kapitalist som med hårda nypor styrde över ett kungarike av masugnar och smedjor.

Thore Petre föddes 1793 i Hofors där hans pappa Robert Fredrik var brukspatron. Släkten hade kommit till Sverige från Skottland under tidigt 1600-tal och sedan dess dominerat järnhanteringen i Bergslagen. Så att Thore, eller Teodor som han egentligen hette, skulle föra familjetraditionen vidare betraktades nog som en självklarhet, särskilt som han ende sonen.

Och trots att han bara var 23 år när han 1816 blev chef för järnbruket i Gästrike-Hammarby hade han redan hunnit avlägga en juridisk examen och därefter tjänstgjort i sju år vid Svea hovrätt och kommerskollegium.

Trots hårt motstånd från sin konservative far moderniserade han bruket och ökade både produktionen och lönsamheten. Han köpte också in sig i andra järnbruk, anlade en del nya och blev ägare till flera jordbruksfastigheter. Efter faderns död 1838 styrde Thore Petre över tjugo järnbruk och bondgårdar i Gästrikland och Hälsingland.

Han var öppen för nya idéer och bidrog starkt till att förvandla de gamla bruken till lönsamma industrier. Under hans 37 år som företagsledare sjudubblades produktionen i den koncern han styrde.

Redan 1812, det år han fyllde 19, hade han varit med som kanslist hos borgarståndetvid riksdagen i Örebro. Men det var när landets brukspatroner 1834 för första gången fick skicka fem representanter till riksdagen som Petre inledde sin politiska karriär.

För att utveckla järnbruken slogs dess ägare i första hand för näringsfrihet, men Thore Petres engagemang var större än så. Han var liberal av hela sitt hjärta, och mer vänster än så kunde man inte vara drygt femtio år innan arbetarrörelsen började samlas under sina röda fanor..

Även bland sina meningsfränder ansågs Petre vara nästan pinsamt radikal. Och han kom snabbt att betraktas – inte minst av sig själv – som talesman för ”den fattiga, nödlidande, svältande, barkbrödätande” underklassen.

Petre uppträdde inte heller som man förväntade sig en man från överklassen. Han ansågs visserligen vara en utmärkt talare med en stark och välljudande stämma, men hans ständiga utfall mot kungamakten och det bestående samhället, hans drastiska sätt att uttrycka sig och hans allmänna framtoning väckte starka reaktioner. Någon liknade honom vid en dräng från Bergslagen medan andra tyckte han uppförde sig om en ”otuktad borstbindare”.

Under sina fyra riksdagar höll han nästan 2 000 anföranden och förutom hovet och dess svassande ämbetsmän gick han ofta till storms mot militärväsendet och vid något tillfälle yrkade han på att biskoparna skulle avskaffas.

I början av 1840-talet föreslog han att den gamla ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder skulle ersättas av en folkvald riksdag, bestående av en kammare. En idé som var så djärv att den inte kunde genomföras förrän en bit in på 1900-talet.

Trots att Thore Petre var en strängt upptagen industriledare fortsatte han som riksdagsman till 1851 då hans hjärta började krångla. När han avled två år senare tog sönerna Hjalmar och Casimir över hans välmående imperium, men något gick snett och 1879 var konkursen ett faktum. Wallenbergarna tog över Hofors och de övriga bruken lades ned.

Mer läsning

Annons