Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tirfings SM-guld - en solskenshistoria

/
  • GULDLAGET. I illröda tröjor och med kepsarna på svaj poserar SK Tirfing från Harnäs på Tröskens is någon vecka innan man vann SM-finalen mot Djurgården. Stående från vänster Sixten Larsson, Sixten Bohlund, Sven Strandkvist, Martin Pettersson, Sixten Jonsson, Arne Magnusson, Birger Lindblad och Gunnar Kock. Knästående: Ture Jonsson, Fingal Lager och Emil Holmgren. Ur Arkiv Gävleborgs samlingar
  • TOG 18 BOLLAR. ”Största äran av segern hade Tirfingmålvakten Lager vars gripklor hann vara med överallt”, skrev sporttecknaren W Nyström i sitt bildreportage från bandyfinalen.
  • FÖRSVARARE. Tirfings backpar Emil ”Stabben” Holmgren och Ture Jonsson porträtterades i samband med SM-finalen 1930. Teckningar: Waldemar Nyström
  • SEGERMÅLET. Arne Magnussons ”turmål” i finalen mot Djurgården räckte till SM-guld för SK Tirfing.
  • Ulf Ivar Nilsson

Knappt någon utanför Gästrikland eller Norduppland hade väl hört talas om SK Tirfing från Harnäs när klubben 1930 blev svenska mästare i bandy. Orten syntes ju knappt på kartan och var det inte Skutskär som stod för bandyspelandet där i gränstrakterna mellan Svealand och Norrland?

Annons

Att ett orutinerat och okänt landsortslag, där den äldste spelaren var 24 år, kunde besegra stora starka Djurgården och ta SM-guld är ingenting annat än en fantastisk askungesaga. Eller kanske hellre en solskenshistoria eftersom det till stor del var vädrets makter som bäddade för den oväntade triumfen.

så bildades Sportklubben Tirfing i januari 1923 av ett gäng ungdomar som tidigare varit medlemmar i Skutskärs IF. Namnet tog man efter ett svärd som omnämns i den nordiska mytologin och fotboll och skidor blev den nya föreningens första grenar. Men redan 1925 hade man också ett bandylag som spöade både Skutskär och Sandvikens AIK innan man åkte på pumpen mot Brynäs med 3–0 i DM-finalen.
1929 ställde Tirfing upp i SM för första gången men där slogs man ut på ett tidigt stadium av lokalkonkurrenten Skutskär.
Svenska mästerskapet i bandy hade instiftats redan 1907 – då den första finalen för övrigt spelades i Boulognerskogen i Gävle. I slutet av 1920- talet genomfördes tävlingen fortfarande som en cupturnering där lagen slog ut varandra och de två som klarade sig längst möttes i finalen.
Några av landets mest framstående bandyklubbar var inte nöjda med den ordningen och som en kompromiss beslöt Svenska bandyförbundet att säsongen 1930 skulle inledas med en cupturnering och att de bästa lagen därefter fick mötas i en serie där vinnaren utkorades till svenska mästare.
Resultatet blev ändå att Stockholmslagen AIK, Hammarby och Göta startade en egen liga tillsammans med Västerås SK samt Uppsalaklubbarna Sirius och Vesta. Tanken var att de skulle spela en dubbelserie på tio omgångar, men eftersom det var ett privat arrangemang kunde det lag som vann ”sexlagsserien” inte betraktas som svenska mästare.
Just 1930 avstod alltså några av landets bästa bandylag från att delta i SM-tävlingen. Ett faktum som knappast missgynnade uppstickarna från Harnäs. Dessutom råkade just den här vintern bli så mild att varken bandyförbundets eller utbrytarklubbarnas planer gick att genomföra. De flesta av landets bandyarenor utgjordes av leråkrar och vattenpölar medan bandyförbundets styrelse satt i ständiga krismöten där man ideligen tvingades dra ner på sina ambitioner. Till slut bestämde man att SM-turneringen i vanlig ordning skulle spelas som en cup och 32 lag valdes ut att mötas i en första utgallring.

över idrottsplatser och sjöar och när bara två av 16-delsfinalerna kunde genomföras satte man sig ner på förbundskansliet och bestämde vilka lag som skulle betraktas som vinnare i de ospelade matcherna. Tirfing kom med bland de utvalda, vilket inte var helt oförtjänt eftersom laget tidigt på säsongen hunnit spela två kvalificeringsmatcher till SM hemma på Trösken och spöat Gefle IF med 5–0 och Uppsala IF med 7–2.
Nu ställdes Tirfing mot IF Mode i en av åttondelsfinalerna. Mode var inget av de bättre Stockholmslagen och i Gävletidningarna kunde man läsa att pojkarna från Harnäs verkligen haft tur i lottningen.
Långt in i andra halvlek var ställningen 3–3, men så fick 17-årige vänsterinnern Arne Magnusson fart på skridskorna och gjorde på egen hand fyra mål. Vinst för Tirfing med 8–4.

var det dags för kvartsfinal mot IFK Rättvik, ett lag som slagit ut både Forsbacka och Skutskär ur turneringen och som räknades som skyhög favorit. En seger för Tirfing skulle betraktas som en sensation, konstaterade Arbetarbladet dagen före drabbningen.
Matchen gick i Gävle, på planen vid Norrtull, och Tirfing överraskade genom att starta med en respektlös offensiv. Efter nio minuter ledde man med 2–0. Det blev 4–2 till Tirfing men Arbetarbladets utsände lät sig inte imponeras utan noterade att ”segern vanns på icke så ringa tur. Ty av de båda lagen fanns det mera av vederhäftighet över masarnas spel.”
Hur som helst, nu återstod bara fyra lag i SM-turneringen: Djurgården, IF Linnea och Nacka SK från Stockholm och så lilla Tirfing som landsortens enda kvarvarande representant. Tio av de elva spelarna i det nya ”kometlaget” arbetade vid cellulosafabriken i Skutskär och alla bodde i Harnäs, utom centern Gunnar Kock som var mantalsskriven i Skutskär.
Återigen hade Tirfing tur i lottningen och fick möta Nacka, som ansågs vara det svagaste av de tre Stockholmslagen. Även den matchen gick i Gävle och ännu en gång chockstartade industriarbetarna från Harnäs. Gunnar Kock slog in 1–0 efter en och en halv minut och när slutsignalen ljöd stod Tirfing som segrare med 4–1.

2 mars väntade Djurgårdens IF. Det var ett av Sveriges mest rutinerade bandylag och det här var sjunde gången klubben tog sig till SM-final.
Rent sportsligt blev matchen en bedrövlig tillställning. Det ihållande blidvädret gjorde att det bara fanns en smal remsa med is på ena sidan av planen och den var nästan helt sönderkörd efter tio minuters spel.
I övrigt var det bara lera, gräs och vatten som spelarna fick klafsa omkring i. Enda sättet att få iväg bollen mer än någon meter var att fiska upp den ur vattnet och sedan förpassa den vidare med ett tennisslag.
Efter 24 minuters spel fick Tirfing iväg ett frislag mot Djurgårdsmålet. Burväktaren Nils ”Björnungen” Johansson gjorde en misslyckad utrusning och när han inte kunde ta sig tillbaka tillräckligt snabbt i lervällingen lyckades Arne Magnusson peta bollen i mål. Han sköt ur en mycket snäv vinkel och efteråt fick han höra att det minsann bara var tur att nystanet gått i mål. Då blev publiken mer upphetsad när samme Magnusson i slutet av matchen sprang över halva planen med bollen balanserade på klubban. Men den gången blev det inget mål.
Större delen av de 90 minuterna dominerade Djurgården fullständigt, men eftersom Fingal Lager i Tirfingmålet gjorde sitt livs match och tog alla skott – totalt 18 stycken – slutade tillställningen med att gossarna från Harnäs kunde återvända hem som svenska mästare. Där möttes på perrongen de av minst tusen personer, musikkår och fackeltåg, telegram och hyllningstal.

att det var en lång rad lyckliga omständigheter som gjorde att Tirfing lyckades knipa SM-guldet det här året. Men man kan ändå inte säga att guldet var oförtjänt. Laget spelade tio matcher under säsongen och vann samtliga. I de sex matcher som ingick i SM gjorde man 29 mål och släppte in nio. Och Tirfings yngste man, vänsterinnern Arne Magnusson, var en av landets vassaste skyttekungar det här året, med 20 mål på nio matcher.
Det här var sista gången som bandy-SM avgjordes genom en cupturnering. 1931 startade allsvenskan med en norr- och en södergrupp. Där var Tirfing med under några år men sedan sjönk laget ner genom seriesystemet och 1981 upphörde man med bandyn. I dag lever föreningen kvar som en handbollsklubb för flickor.

Mer läsning

Annons