Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tortyr och tårar

Annons

Aj,aj,aj, men fy satan vad ont! Det här kommer aldrig att gå.

Jag bet ihop och viftade desperat med tårna för att någonstans få utlopp för smärtan. Jag hade varit så fokuserad på förlossningen och nervös inför den att jag inte hade haft tid att reflektera över amningen. Jag var inte alls förberedd på att det skulle göra ont. Jag hade föreställt mig att det skulle vara det mest naturliga i världen, det var bara att lägga barnet vid bröstet och sedan skulle vi sammanstråla i en skimrande symbios. Jag skulle sitta, likt en helig madonna, och le fridfullt mot mitt lilla barn. Såriga, ömma bröstvårtor och pina ingick liksom inte alls i bilden. Jag förbannade mig själv för att jag varit så korkad och gått på den romantiska bilden av en harmoniskt ammande mor.

BB-personalen kom och tittade. Jodå, allt såg bra ut. Ungen hade ett ordentligt tag.

Det gjorde ont bara att ha kläder på sig och amningsinläggen fastnade i såren. Hur skulle boobisarna någonsin kunna läka när mitt älskade, lilla, glupska barn verkade ha ett enda intresse: mat. Och den enda matkällan i det här läget var mina tuttar.

På BB rekommenderade de mig att smörja såren med bröstmjölk och skaffa särskilda snäckor från hälsokostbutiken som jag skulle lägga över bröstvårtorna som skydd när jag inte ammade. Snäckor?! Vilket århundrade levde vi i egentligen?

På apoteket hittade min bekymrade make en amningsnapp av silikon som kunde avlasta bröstvårtan. Sköterskorna höjde ett varningens finger och sa att såna fick jag inte använda. Men så fort vi kom hem åkte silikontutten fram. Det blev räddningen. Efter en vecka fungerade amningen hur bra som helst, helt smärtfritt (bortsett från en och annan mjölkstockning).

Och det kom mjölk. Mängder. Hela tiden. Brösten läckte som fontäner och min bebis blev rund som en Michelingubbe. Jag pumpade ur och fyllde frysen med mjölk. Jag drabbades av existentiella grubblerier. Var jag en människa eller ett mejeri?

Men jag gillade att amma. Plötsligt hade mina små rattar fått en viktig funktion att fylla. Och det var mysigt att få de där nära stunderna med barnet.

Mer läsning

Annons