Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det för fel på vanlig trevlighet?

/

Annons

och klipper med ögonen i mörkret, vänder mig om och tittar på klockan: 03.00. Det är andra natten i rad sedan jag kom hem från en Amerikaresa med rubbad dygnsrytm och tomt konto. Jag går upp för att dricka vatten och blir förskräckt, nästan rädd, när jag råkar se mig själv i spegeln. Vad är det där för gubbe? hinner jag tänka innan jag inser att det är jag själv.
Jag ser ut som en afrikansk ansiktsmask. En sådan där avlång mask med vansinnig blick och djupa ögonhålor. Det är som om nyllet stannat upp mitt i en ansiktsförvandling i en skräckfilm. Jag ser ut som ett krig mellan Donatella Versace och ett Picassoporträtt, men är trots det jättepigg.
Tillbaka i sängen funderar jag över dessa amerikaner och detta väldiga och underbart knasiga land. Land of the free, home of the brave, denna malliga demokrati i väst. Där folk står hemlösa och utlämnade och tigger på gatorna i Hollywood, vilka ytterligheter, vilka motsatser!

var vi på Disneyland eller var det kanske en konferens för fläskberg. Aldrig någonsin har jag sett en sådan makaber syn av otaliga nästan orörliga fetknoppar på en och samma plats. Hela familjer av små och stora hoppborgar.
Man blir rädd att om en av dessa familjer skulle hoppa upp och landa samtidigt skulle jordens bana ändras och det skulle ge utslag på seismologen i Uppsala. Nu fungerar det inte så trots allt, tack gode gud för gravitationen.
Ja visst, det är inte lätt, det är synd om människorna. Men jag kan inte låta bli att tänka, varför slutade ni inte att frossa på skräpmat när ni bara var tjocka? Varför fortsätter man till dess att man måste ha elmoped för att röra sig någonstans? Varför ser man det här bara i Amerika?

denna mörka, långsamma och tröstlösa tid på året vandrar tanken vidare. Jag idisslar intrycken och upplevelserna och stannar vid känslan av vilket socialt kompetent folk amerikanarna är. När jag växte upp minns jag att det fanns en syn på amerikanare som ytliga. Dom säger have a nice day och how do you do till främlingar, men man menar inget med det, det är bara ytligt. Som om vi häruppe i mörkret skulle vara så mycket ärligare och mer innerliga med vår tystnad. Man blir ju glad när någon säger god morgon, ha en bra dag, hur är läget, vad är det för ytligt i det?
Bara det att amerikanarna alltid lägger ditt namn på minnet, även om dom upprepar det flera gånger uppenbart och genomskinligt för att minnas förnamnet så är det ändå väldigt sympatiskt.

och bilderna bli grumliga och tröttheten smyger sig på, kroppen blir tung och jag känner mig som den tredelade kvinnan av Henry Moore som står mellan biblioteket och raggarparkeringen i Gävle. Måste åka tillbaka snart igen. Have a nice day!



Mer läsning

Annons