Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var det lilla jag som var orsaken till allt detta?

/

Jag pratade med Björn Skifs en gång om hans hyllade långkörare på svensktoppen ”Håll mitt hjärta”. Vi pratade om den märkliga känslan när något man själv fött fram plötsligt får eget liv, svävar iväg på egen hand, likt ett barn som flyttar hemifrån.

Annons

För Björn Skifs var det så med ”Håll mitt hjärta”. Carola gjorde en version och den började sjungas på både dop, begravningar och bröllop. Björn kände att det nästan inte var hans låt längre. Låten hade fått en egen kropp.

För mig blev känslan densamma med min hemsnickrade analys i tv under OS. Vi pratade om att det är svårt att tycka synd om tyskar när dom förlorar i sport. Alla höll med om att det var så, frågan blev då varför? Då tog jag bladet från munnen och sa att det kanske är så att någonstans längst bak i dom mörkare delarna av i huvudet, vare sig man vill det eller inte, finns en liten, liten röst som säger Hitler, Hitler, Hitler. Det var som att öppna en dammlucka, inte där, inte då, men sedan. Efter den moraliska panik som utbröt efter det önskar jag att jag fick byta med Björn Skifs.

Eftersom kvällstidningarna var så styggt slagna på fingrarna av SVT under OS, tv sände allt som hänt samma kväll medan tidningarna kom ut först dagen efter, så var de väldigt frustrerade. När de så fick in ett eller två mejl angående mitt uttalande riktade dom om sin bössa och vädrade blod. Hitler, Hitler, Hitler blev en stekt sparv som flög in i munnen på dom. I skrift, tillspetsat och hårddraget utan förmildrande minspel och gester såg uttalandet mycket värre ut än det var i tv. Mycket riktigt, det tog fart. Och vilken fart sen. Det var då dom arga mejlen började strömma in, några timmar senare kunde man googla på eländet och det dök upp 100-tals, om inte 1000-tals, sidor från hela världen. På tyska hemsidor fanns ord som Swedische rundfunk, programlieter och namnet Hitler.

Viskleken satte igång och dag tre började mejlen komma in från dom som hört om det hela från någon som fått det berättat för sig av någon som läst det hela.
Det var väldigt anklagande mejl om hur jag i tv kunde anklaga hela tyska folket för att vara nazister. Jag tog mig för pannan och rev mitt hår. Var jag med om detta? Var det lilla jag som var orsaken till allt detta?

Jag minns att tysk tv för några år sedan gjorde en dokumentär som hette Die Dumme Schweden som bara handlade om vilket korkat folk svenskar var och vilket dumt land vi bodde i. Då kallade tyskarna det för humor, helt OK för mig.
Men det finns något intressant i det här med att skoja om nationaliteter. Antingen är ett skämt roligt, eller så är det inte det. Men så fort någon blir moralisk kring ett skoj eller skämt kring nationaliteter eller folkslag förvandlas det till något som alla vill ta avstånd från, rasism. Kan man inte bara stanna vid att det var ett dåligt skämt och gå vidare?

Istället blir moralisten domare och dömer skämtaren till rasist oavsett.
Sedan spelar det naturligtvis också roll vem som är den moraliserande.
I det här fallet var det kvällstidningarna. Det är inte direkt den utan skuld som kaster första stenen.
När de moraliserar blir effekten att man hetsar och uppviglar massorna. Stämningen och tonen får fart och drivs snabbt upp till något som inte alls står i proportion till eller är i paritet med vare sig andemening eller uttalande.
Jag leker med tanken om vilka nedsättande saker vi ofta tillåter oss att säga om amerikanare och Amerika. Testa att byta ut Amerika och amerikanare mot svarta och Afrika och se om det smakar lika bra.

Nåja, i dag skrivs ett nytt manus till pjäsen på den offentliga teatern och i morgon slår man in fisk med dom där tidningarna.
Själv ska jag lyssna på ”Håll mitt hjärta” med Björn Skifs och ta en långpromenad, köpa kvällstidningarna och se vem som stenas i dag.

Mer läsning

Annons