Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Växter på rymmen

/

Lupinerna betraktar jag som ogräs och deras framfart vill jag stävja. De är vackra men de är mycket invasiva. Vanligtvis håller sig trädgårdsväxter ganska snällt inom tomtgränsen, men lupiner sprider sig även på karga marker. På vissa ställen kan de helt slå ut den naturliga floran.

Annons

Som många andra perenner härstammar lupinerna från Nordamerika och är alltså inte naturliga i vårt land. Sen kan man förstås diskutera när en växt övergår från att vara onaturlig till att bli en del av floran och när en växt förvandlas till ogräs. Alla växter har kommit någonstans ifrån någon gång.

En ökänd trädgårdsrymling är jättelokan. Det är en häftig och härdig växt från Kaukasus som såklart gjorde sig i den svenska perennrabatten på den tiden då man började odla den. Problemet var bara att den visade sig lite väl benägen att sprida sig och att växtsaften tillsammans med solsken kan ge allvarliga brännskador på huden.

Egentligen borde vi kanske vara mer restriktiva med vad vi planterar i våra trädgårdar. Jag funderar på hur ekosystemet påverkas av alla nya växter som vi drar hit. Det är en känslig balans vi rubbar för att tillfredsställa vårt behov av både blommande och ätbara nyheter.

På Kunskapskanalen har jag följt ett intressant program. Botanikern och författaren Michael Pollan lanserar teorin att växterna nyttjar oss människor för att kunna sprida sig över världen. Genom att smaka sött som äpplet eller tilltala oss estetiskt som tulpanen får växterna oss att föröka, sprida och till och med skydda dem mot skadedjur och sjukdomar! Vi tror att vi styr men vi är för växterna som bina eller fåglarna. Det är ett utbyte.

För mer än hundra år sen kom bergklinten, Centaurea montana, till våra trädgårdar från Centraleuropa. Den har jag massor av i trädgården men skulle rekommendera bara till trädgårdar där inget annat fungerar. Med små krav på växtplats och med en förmåga att sprida sig med utlöpare är den svår att få bort om den väl har fått fäste.

Jag försökte gräva upp en tuva bergklint. När jag grävt ner till cirka 40 centimeters djup och fortfarande inte fick fatt i den sista rotstumpen gav jag upp. Samma sak med den sibiriska nunneörten.

För att inte bli olycklig kanske enda sättet är att anamma och acceptera lupin, nunneört och bergklint som väldigt livskraftiga och tacksamma perenner. Jag får nöja mig med att begränsa deras framfart.

Jätteloka, Heracleum mantegazzianum, kallas också för kaukasisk loka, sibirisk jättebjörnfloka och björnloka. Växten är flerårig och mycket storväxt.

Ett av problemen med jättelokan är att den sprider sig snabbt med massor av frön. Fröna kan ligga åratal i jorden innan de gror, så det kan ta tid att bli av med ett bestånd.

Växtsaften kan ge allvarliga brännskadeliknande sår i reaktion med solljus.

Jätteloka ska inte förväxlas med vår ofarliga korgblommiga kvanne. Kvannen hittas på fuktiga marken och kan växa sig stor, men har blomflockar betydligt mindre än jättelokans som är på omkring en halvmeter i diameter. Jättelokans stjälk är dessutom upp till tio centmeter tjock och bladen kan bli nästan en meter breda.

Mer läsning

Annons