Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem har sagt att grisar ska ha roligt?

/

Annons

Nej, ibland är det liksom inte så jävla kul. Nej, emellanåt är det till och med lätt att hålla sig för skratt.

När man blir påkörd rakt i sidan i en korsning till exempel. När någon inte bryr sig om att man kan komma från höger.

Så att bilen man har haft i åtta år blir bucklig och repig med hängande dörrar.

När skadebesiktaren konstaterar att det inte ska lagas eftersom bilen är för gammal och reparationen blir dyrare än bilen kostar på blocket.

När försäkringskillen säger att man tyvärr inte tar någon hänsyn till att jag före krocken hade en fungerande bil och efter krocken inte har någon bil alls.

Man håller sig för skratt medan man väntar på besked om hur få futtiga tusenlappar man inte kommer att kunna köpa en ny bil för.

Nej, ibland är det faktiskt inte så roligt. Som när vedbilen kommer med 20 kubik ved från Gästriklands västra skogar och man kommenderar ut ved-Lennart och vedbils-Leif att ta kortaste vägen över gräset till vedboden (”lämna bara en glipa så jag kommer emellan framme vid porten”) och gräset ger vika och lasset måste tömmas genast på plats och ställe över körsbärsträdet och rosenrabatten.

Så att de 20 kubiken ved måste skjutsas över hela gräsmattan i skottkärra, sex klabbar i taget och lastas ur inne i vedboden, sex klabbar i taget.

Jag trodde jag hittat den perfekta dagen utan snödrivor men med tjäle men jag misstog mig på klimatförändringarna och konstaterade att tjälen aldrig mer kommer att räcka till för en vedbil med 20 kubik.

Nej, ibland är det lätt att hålla sig för skratt.

Jag har faktiskt inga problem med det när vi får ett mejl med ”erbjudande” om avgångsvederlag på jobbet. Det vore alldeles finemang om några ville ta och gå frivilligt så att vi slipper sparka folk, vill de säga.

Om jag inte vill sluta kan jag väl i alla fall gå ner i arbetstid och vara lite tjänstledig, föreslår ledningen. Visst skulle jag behöva tiden till att leta ny bil och fixa gräset men jag behöver fortfarande pengarna mer än tiden så jag ”erbjuder” mig inte.

När jag i krisens spår väljer att inte lägga några pengar på något alls, tänker att tv:n får duga framöver som tröst, det är i alla fall ”klärt och betärt” liksom, sätter jag igång dumburken som är dummare än vanligt eftersom samtliga kanaler utom Access-tv har försvunnit från min ruta.

Någon dag senare är även Access-tv borta.

Jag gör nya inställningar, kanalsökningar, drar i tåtar och tampar och leker med scart-uttagen, men några kanaler blir det inte att trösta sig med.

Så, på kort tid förlorar jag bilen, uppmanas att sluta på jobbet, får trädgården demolerad och blir avskuren från omvärlden, eller åtminstone tv-gemenskapen.

Inget mer kan hända nu, tänker jag.

Men det gör det.

En toarulle försvinner.

Vi letar desperat på alla ställen vi kan komma på. I lådor, under soffor, i soppåsar, i fickor och bakom byråer. Eftersom toarullen inte bara var en tom toarulle. Inuti fanns ett barns besparingar på 800 kronor.

Jag har kastat dem i pappersåtervinningen.

Rolitt och rolitt. Vem har sagt att grisar s’a ha rolitt? sa Emils pappa.

Och han hade så rätt. Vem har sagt att grisar ska ha roligt?

Men förr eller senare skrattar man ju igen.

Åt det gamla man tidigare inte hade någon lust att skratta åt.

Eller något alldeles nytt.

nattchef på Arbetarbladet vars favorit-i-landsproblem just nu är att det är så irriterande att matlådorna av plast blir så prickiga och fula i diskmaskinen.

Mer läsning

Annons