Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vissa säger att jag är framtiden

Annons

Det är en speciell tid vi lever i. Med mindre trygghet men samtidigt mer utvecklings- möjligheter.

Jag började till exempel jobba när jag gick i nian. Sedan dess har jag inte varit ledig en sommar.

I dag är jag 27 år gammal och för snart två månader sedan fick jag min första fasta anställning, här på Arbetarbladet, vilket jag är väldigt tacksam för.

En fast anställning är mer än vad de flesta av mina vänner har. Mina vänner hankar sig fram på vikariat, korta anställningar och timlöner som reportrar, målare, musiker och servitriser. Har också några vänner som tagit lån och startat eget i hopp om en mer trygg tillvaro och min bästa vän ska göra utlandstjänst i Afghanistan.

Väldigt få av mina vänner har barn. Däremot har flera långa utbildningar bakom sig. Några pluggar fortfarande.

Detta är Sverige 2009. Tryggheten måste vi hitta i oss själva. Inte i samhället och inte på jobbet.

Min egen roll här på Arbetarbldet är något av en allt-i-allo. Det beror lite på vad tidningen behöver mig till. Ibland jobbar jag som reporter, ibland som nattchef och ibland tar jag med kameran.

Vissa säger att jag är framtiden.

Och det kanske är så.

Inom mediebranschen sker samma utveckling som på de flesta andra ställen, färre ska göra mer. På lokaltidningarna lär sig reportrar att fotografera och bildbehandla. Expressen har snart ingen fast fotograf utan ringer i stället in tjänsterna när de behövs. Vill du inte jobba just när de ber, flyttas du nedåt på telefonlistan.

Vikarier inom mediebranschen förpassas ut i arbetslöshet och upprepad jakt på nytt jobb varje gång lagen om anställningsskydd knackar på dörren eftersom få medieföretag vill tvingas anställa någon för att den har arbetat för länge på företaget.

Det är en speciell tid.

Var glad om du har en fast tjänst. Det är verkligen jag.

Mer läsning

Annons