Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yussif Chibsah – min bublare till Årets Gävlebo

/

En gång i Marockos huvudstad Rabat gick jag vilse. I en gränd mötte jag en präst av något slag och frågade om vägen. Han stod med långt skägg i en sådan där vit ”långklänning” och det var nog första gången jag pratade på riktigt med en muslim.

Annons

På Strömvallen när Gefle IF spöade Sundsvall förra helgen tänkte jag på hur samtalet med honom fått mig att skämmas – och fortfarande får mig att rodna lite.

På planen var Yussif Chibsah nämligen grymt bra. Som alltid. På en bild i tidningen under den muslimska fastemånaden Ramadan bar Chibsah en gång som den muslim han är en likadan klänning, eller dishdasha som det heter, som den marrockanske prästen. För Chibsah ett bekvämt plagg att dra på sig hemma. Som mina mjukisbrallor från Team Sportia ungefär.

Det tänkte jag på när han nu bar Gefle IF:s vita tröja och några gubbar bredvid mig kommenterade hur bra han är, vilken krigare, vilken spelare, tänk om alla vore som han…

Klacken skanderade ett tag ”Chibsah, Chibsah…”

Gubbarna pratade om den där bilden.

Den här tidningen har en omröstning nu om Årets Gävlebo. Fem kandidater. Inget fel på dem. Men min bubblare är Yussif Chibsah. Jag tror att han betytt mer för invandrarfrågan i Gävle än någon annan. Inte för att han har universitetsstudier i ekonomi bakom sig. Inte för att han en gång utsågs till Årets lantbrukare hemma i Ghana tack vare sin kycklingfarm – jo det är sant – utan för att han är en kille som 3 000-4 000 åskådare på Strömvallen gillar match efter match.

Och framförallt för att han bar den där dishdashan på den där bilden.

Gubbarna på läktaren bredvid mig såg inte ut som sådana som har många muslimska vänner. Fast det vet jag förstås inte. De såg inte ut som typiska sverigedemokrater heller, hur nu sådana ser ut, utan de såg snarare ut som de flesta av oss som knappt känner någon muslim men ofta har bestämda åsikter.

Just därför var det underbart att höra dem älska honom.

Det bästa sättet att skapa förståelse mellan människor med olika religioner är att få dem att mötas. Helst ska man prata – som jag gjorde med prästen i Marocko – men att stå på läktaren och jubla över Chibsah är också bra för integrationen. Eller att heja på Omar Jawo från Gambia. Eller Dragan Kapsevic från Bosnien.

Oklart om Daniel Bernhardsson också ska räknas dit. Årsunda känns onekligen ibland långt borta.

Varför den där prästen, första muslimen jag pratade med, fick mig att skämmas och rodna?

Jo, vi snackade en lång stund om Marocko och Sverige och mat och om att gå vilse och om en massa annat. När jag skulle gå pekade jag på hans dishdasha och frågade lite artigt i vilken moské han var präst. I mitt gamla Färila var det ju präster som hade den typen av kläder. Men Chibsah-bilden från Ramadan gör att gubbarna på läktaren aldrig skulle fråga något så korkat.

– Präst, sa marockanen nämligen förvånat, jag är jympalärare.

Mer läsning

Annons