Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt tycks gå om man får betalt

Att dokumentärserier ibland tar ganska lätt på den dokumentära aspekten (därav den bättre termen dokusåpa) är knappast något nytt. Det hör liksom till att de som är med i programmen får finna sig i att skildras på ett förutbestämt/förenklat/förnedrande sätt.

Annons

Vid det här laget, tolv år efter första Expedition Robinson, är det svårt att känna någon sympati med dem som gråter ut i pressen över hur de har framställts. I bästa fall är det bara naivt, men ofta känns det snarare som ett försök att få lite mer uppmärksamhet.

Därför tycker jag att det känns jäkligt fel med en serie som ”Jon, Kate och åtta barn” där de åtta barnen används för att få uppmärksamhet. Programmet handlar om en amerikansk familj bestående av mamma, pappa, ett tvillingpar och ett gäng sexlingar. Man får alltså följa den ovanliga vanliga familjen på diverse upptåg som givetvis till viss (stor) del iscensätts av programmakarna och föräldrarna.

Jag stör mig på två saker. För det första att föräldrarna och tv-bolaget utnyttjar barnen i underhållningssyfte. Det finns regler och lagar om hur mycket barn får arbeta i sådana här sammanhang, men jag undrar hur man vet vad som är vad när arbetet är ens vardag. Begriper fyraåringar ens vad alla människor med kameror som följer dem gör där? Tar man dem på allvar om de inte skulle vilja vara med, eller framställs det bara som ett charmigt utbrott av trots?

Barnskådespelare kan ju ha ganska svårt att anpassa sig till ett normalt liv efter en tidig karriär, så därför har jag svårt att förstå hur man kan vilja utsätta alla sina barn för något sådant under flera års tid. Detta leder mig in på den andra orsaken till att programmet ger en väldigt besk eftersmak: synen på barnen.

I alla dokusåpor väljer man ju att vinkla personer på ett visst sätt, och så är även fallet här. Men barnen framställs inte bara som gulliga charmtroll, utan ofta som skrikiga, gnälliga, bråkiga och obstinata. Detta möjliggörs både av produktionsbolagets klippning och föräldrarnas spydiga och nedsättande kommentarer som oftast handlar om hur jobbiga barnen kan vara.

Jag blir faktiskt förbluffad över den sarkastiska och närmast elaka ton som de kan använda när de pratar med och om barnen. Att framställa ett av barnen som en skitunge så att tittare kan diskutera eventuella personlighetsstörningar på internet är tydligen inget problem så länge man kan tjäna pengar på det.

Nu ska i alla fall (spoiler) Jon och Kate separera, så förhoppningsvis kommer serien att gå i graven. Men med tanke på hur bra tv en skilsmässa skulle kunna bli är det kanske för mycket att hoppas på.

Staffan Åhman

Mer läsning

Annons