Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amerikanskt rymdskval

Thriller David Bowie sjöng vindunderlig rymdpoesi i ”Space oddity” för över 40 år sedan, om astronauten som flyter i väg mot stjärnorna i evighetens tystnad.

Annons

På samma tema kommer nu omtalade ”Gravity”. En film där handlingen utspelas i viktlöst tillstånd mot bakgrund av ett svart ingenting och jordytans rundel långt därnere.

Men ”Gravity” är rymdskval. Det är skillnad.

Jag har svårt att förstå upphetsningen över, och rusningen till, ett rätlinjigt actiondrama med enda innehåll konstant hög spänningsnivå samt den käcka påminnelsen om att kämpa sig tillbaka på fötter när livet suger.

Sandra Bullock föreställer forskare ombord på en rymdstation som förlorar kontakten med jorden.

Syrenivån i henens rymddräkt sjunker och rymdskrot från exploderande satelliter vräker förbi. Ja, det är 3D, ja, man duckar i biofåtöljen.

Och ja, visst måste ”Gravity” på sätt och vis kallas remarkabel. Inte enbart rent tekniskt.

Publikens obehag och illamående upprätthålls film-en igenom med hjälp av endast två skådespelare, plus några röster. Som ett kammarspel i en oändlig kammare.

Det är alltså samtidigt minimalistiskt – och maximalt spektakulärt, i National Geographic-bildsköna vyer plus vräkig ljudpåläggning (hur tänkte man där?).

Men också mycket fjärran från redig rymdskräck, som i klassikern ”Alien” med dess grovjobbande hjälte Sigourney Weaver.

Det dröjer tyvärr inte alltför länge innan Bullock kläs av astronautkostymen och visar sig under ha inget annat än trosor och figurnära linne som, öh oväntat, senare även blir blött.

Hjälp, men i rymden kan ju ingen höra mig skrika.

Annons