Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andligt hemlös i juletid

Annons

I samband med att jag fick barn valde jag att lämna Svenska Kyrkan. Det var både ett lätt och ett svårt beslut att ta. Lätt, därför att jag länge hade känt att jag hade svårt att inför mig själv motivera varför jag ville vara medlem i en organisation som fortfarande ältade frågeställningar som för länge sedan förlorat sin aktualitet i det demokratiska samhället. Jag menar, i mitt (och de flesta andra moderna människors) moraliska medvetande finns inget utrymme för spörsmål om kvinnliga präster, homovigslar eller rätten till abort. Dessutom kunde jag inte riktigt förlika mig med tanken att ingå i en religiös klubb. Det förutsätter ju att man menar att det finns de som tror rätt och de som inte gör det. Ändå har jag alltid känt att jag som människa har ett stort behov av ingå i just det, en andlig gemenskap av något slag. Därför var det också ett svårt beslut att lämna Svenska Kyrkan.

Innan jag fortsätter vill jag bara tillägga att det i kyrkans verksamheter fanns och finns många empatiska människor och goda krafter som gör bra saker. Så är det visst. Men trots detta bestämde jag mig alltså att bli andligt hemlös. Jag har dock alltid känt mig hemma i kyrkan. Delvis genom att man under min småborgerliga uppväxt alltid firade familjära angelägenheter såsom bröllop, dop, konfirmation där, men framför allt för den rituella arenans skull. Jag är helt såld på det som händer med människor när orden inte räcker till. Musiken blir ett uttrycksmedel för gemenskapen och upplevelsen, och i den fantastiska konsertlokal som kyrkan oftast utgör blir känslan ännu större. Man blir en liten del av något större.

I juletider som dessa känns det extra svårt att vara utestängd från att sjunga Bereden väg och Hosianna med en massa främlingar, även om det är jag själv som valt att inte delta. Det känns trist, för jag gillar ju egentligen Nya testamentet. Det är den bästa delen när det kommer till kristendomen, tycker jag. Berättelsen om det lilla Jesusbarnet som föddes för alla människor och kärlekens skull. Som kom till jorden i all enkelhet för att vi skulle stanna upp, lära oss att älska varandra bättre och förstå vidden av livet och godhetens mirakel – kort och gott. Jag är faktiskt inte ironisk nu.

Det är världens ju vackraste libretto! Och en del av mig vill mer än gärna samlas tillsammans med andra för att begrunda denna berättelse och förstå vad den har med mig och mitt liv idag att göra.

Man kanske då skulle kunna tänka sig att jag ändå bara skulle gå dit, uppleva något litet julspel, lyssna på någon kör, och sjunga några psalmer och sedan gå hem – fast jag inte längre är medlem? Det är ju inte så att de precis kollar medlemskort i vapenhuset, när man kommer dit för att gå på julgudstjänst eller julotta. Men nej, det känns inte rätt att göra så, det vore att hyckla. Jag har gjort mitt val, då får jag acceptera att frysa ute i den hedniska kylan. Man kan faktiskt inte plocka de musikaliska och poetiska russinen ur den i övrigt ganska torra, kristna lussebullen på det viset. Kanske skulle man helt enkelt ta och bli medlem igen?

Emelie Lundin

Bäst just nu:

- Gunnar Svenssons fantastiska Karl Bertil Jonsson’s Christmas Eve (med Arne Domnerus på altsax)

- att Musikhjälpen i P3 under förra veckan samlade in över 12 miljoner kronor till förmån för kampen mot barnhandel i världen.

Sämst just nu:

- att vara andligt hemlös.

Mer läsning

Annons