Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är så trött på mäns våld

Annons

Jag är fem år och ligger under min säng. Jag ångrar att jag inte tog med mig täcket dit ner. Korkmattan är hård och kall och det gula nattlinnet med grodan Kermit på bröstet värmer inte särskilt mycket. Jag vågar inte hämta täcket. Vågar nästan inte andas. Jag längtar efter mormor. Jag kan slå hennes nummer själv men telefonen står i vardagsrummet. Dit kan jag inte gå för där får min mamma stryk av sin kille. Jag hör när hans handflata når hennes kind. Och jag hör hur hon dämpar sitt skrik när han sliter i hennes hår.

Det är vardag hemma hos oss. Kvällen innan skrek hon på hjälp och när jag gick ut ur mitt rum stod hon uppträngd mot skafferiet och han höll den stora kökskniven mot hennes hals.

Varken jag eller min mamma är ensamma. Varje år misshandlas 16 kvinnor till döds i Sverige och var tredje vecka dödas en kvinna av sin partner I Sverige.

Enligt Brottsförebyggande rådet bor minst 150 000 barn i hem där det förekommer våld.

Mäns våld är ett samhällsproblem, helt klart. För trots att även kvinnor slår så är mäns våld mer frekvent och grövre, enligt statistiken. Det är också männen som står för de flesta våldtäkterna. Enligt Brottsförebyggande rådet var 98 procent av de som misstänktes för sexualbrott under 2013 män. Det säger ganska mycket.

Själv har jag, snabbt räknat, fyra personer i min bekantskapskrets som har blivit utsatta för incest. Och jag vet lika många som har blivit våldtagna av okända män. Och mörkertalet är såklart stort. De flesta som blir våldtagna eller misshandlade håller det för sig själva. Skulden och skammen får kvinnorna att tiga.

Varför tiger de? Jo för att det fortfarande finns människor som dömer och som tycker att en kvinna som är för full, eller har för mycket smink eller för utmanande kläder, får skylla sig själv. För hon ville ju våldtas innerst inne, var ju sugen på att ligga när hon gick ut.

Jag är så trött på mäns våld.

Det är sällan kvinnor som knivskär en person som trängt sig i kön på McDonalds, som sparkar och slåss på fotbollsmatcher, som försöker locka med sig barn i bilar. Det är sällan kvinnor som visar snippan eller våldtar joggare i elljusspåret eller som mördar.

Vi kan styra över känslor och lustar. Vi kan lösa situationer utan nävar, blod och hot. Vi fattar att man ska respektera andra människor och andras kroppar. Att ett nej är ett nej. Alltid.

Det är konstigt att de allra flesta kvinnorna fattar det, men att vissa män tycks ha svårt att få in det.

Hur kan det komma sig att små oskyldiga pojkbarn växer upp och blir våldsamma? Kanske är det dags för oss att börja diskutera hur vi uppfostrar våra pojkar. För det verkar som att det sitter en våldsam djävul i vissa mäns gener. En djävul som de inte kan bemästra. Som dyker upp och förvandlar den trevliga familjefadern till en misshandlare när man minst anar det. Som gör att hela familjer sätts i skräck. För man är rädd när ens mamma får stryk.

Min mamma överlevde. 36 år senare är jag fortfarande besviken. Inte på mannen som slog henne. Honom har jag förlåtit efter många timmar i terapisoffan. Nu tycker jag mest synd om honom, den lilla lorten. Nej, det jag är besviken på är att så många visste att min mamma blev svårt misshandlad, men ingen sa något. Ingen gjorde något för att hjälpa henne.

Jag är besviken på mig själv också. För att jag inte agerar och gör något trots att jag vet namnen på flera män som har förgripit sig sexuellt på mina vänner. Jag finns där för dem som berättar. Jag lyssnar, kramar, gråter över allt det vidriga. Men jag ringer inte polisen. Man vill ju inte lägga sig i. Vill ju inte förstöra för en familj. Så jag tiger. Och de män som har fått den där djävulen i sig kan fortsätta med sitt sjuka sexualbeteende och med sitt våld.

Fler krönikor av Magdalena Prevéus: Kan män ta hand om barn? Är det så farligt med rökare på uteserveringar? Länge leve snippan!

Mer läsning

Annons