Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Använd det språk du faktiskt har!

En läsare funderar vidare på Alexander Katourgis senaste språkspalt. Visst är det viktigt med språkregler, men låt inte dem stå i vägen för att säga vad du har att säga, skriver han.

För en tid sedan (30/6), och även i tidigare språkspalter i Arbetarbladet, resonerade Alexander Katourgi om det svenska språkets utveckling. Som de flesta språvetare är han tämligen förstående för att en och samma sak kan uttryckas på skilda vis, men att Svenska språknämndens råd för språkriktighet är värda att följa.

Just frågor om ”hur ska det heta” har alltid dominerat i alla de språkspalter som förekommer i dagstidningarna. Dessutom uppmärksammas ofta, inte minst i televisionen, vilka talare som är retoriska föredömen. Som jag ser saken är detta dock mest av kuriosaintresse.

Vad som verkligen är viktigt att lägga märke till, och försöka göra något åt, är att så få människor våga uttrycka sig med det språk de faktiskt har, godkänt av förståsigpåarna eller inte. Visst är det viktigt att utveckla sitt språk genom att läsa mycket och skriva en del samt fundera över vad som är bästa sättet att uttrycka sig till den bestämda målgrupp man vill nå, men vad hjälper det den som vill påverka sin omgivning att han har ett passivt språk om han inte vågar använda det. Ska man kunna påverka sin egen och andras situation i stort som smått i samhället, så måste man försöka påverka de beslut som tas på de möten där ens intressen avgörs: på jobbet, på fackmötet, på politiska möten, på årsmötet i bostadsrättsföreningen, på klass- eller skolrådet med flera ställen.

Vårt demokratiska samhälle styrs genom mötesbeslut och den som inte vågar yttra sig där får heller inget inflytande. Man har gjort enkätundersökningar på vad svenska folket är mest rädda för här i livet. Högt på listan kom förstås rädsla för sjukdomar och olyckor, inte minst barnens sjukdom och olycka, men allra högst kom rädslan för att tvingas tala inför en grupp andra människor. Att detta stämmer kan ju var och en som någon gång varit på ett fackmöte, ett möte med föräldraföreningen eller idrottsklubben intyga; det är ett mycket litet fåtal av deltagarna som yttrar sig – och det är nästan alltid samma personer varje gång.

LÄS MER: Regler och språk – hönan eller ägget?

Och märk väl! Människor är inte tysta för att de är dumma, eller för att de saknar kunskaper, erfarenheter eller åsikter. De är tysta därför att de är talblyga och beredda att utstå i stort sett vilka oförrätter som helst bara de slipper yttra sig inför andra. Detta måste för allas vår skull ändras. Hur ska de demokratiska besluten kunna bli de bästa tänkbara när viktiga erfarenheter, kunskaper och åsikter inte kommer fram? Men om fler yttrar sig på mötena, så kommer dessa att dra ut på tiden, vilket somliga tycker är en större nackdel än att många åsikter förtigs.

Men demokrati tar tid, mycket längre tid än om bara en eller några få får bestämma. Men den måste få ta tid, inte bara för att det är en rättvisefråga utan också för att besluten då blir bättre genomlysta och bättre förankrade, och därmed hållbarare. Så även om demokrati är omständligare än fåvälde, så är den ändå väl värd den lilla extra tiden, omaket och kostnaden. Ibland bottnar säkert människors tystnad också i tveksamhet om hur turerna på ett möte egentligen går till, osäkerhet om vad de olika mötesorden står för och så vidare. Detta går att lära sig, inte minst i studiecirklar tillsammans med andra talblyga. Alltså: tag gärna del av språkvetarnas åsikter om vad som är ”korrekt” svenska, men träna framför allt på att våga använda det språk ni faktiskt har.