Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Är 11/9 det nya 9/11?

Jag skrollar igenom mitt flöde på sociala medier, och alla, i princip alla, befinner i chocktillstånd. Det kommer ta flera månader innan chocken lagt sig. Hur kunde detta ske? Hur kunde det vara möjligt? USA skulle ju få sin första kvinnliga president.

Hon skulle ju ta över, alla väntade och längtade vi ju. Alla utgick vi från det, men utfallet (ödet?) ville något helt annat. Någonting helt annat. Överallt bombaderas jag av ett informationsflöde om vad detta rent konkret kommer innebära för USA, för Sverige, för Skandinavien. För världen.

Det kan inte vara Slumpen som gör att att jag numera känner mig väldigt Trumpen. Vintern kom tillsammans med Trumpa. Lika aggressivt. Snön faller sakta likt en sorgsen film, och allt upplevs en aning surrealistiskt. Ingenting är riktigt som det brukar vara, någonting står definitivt inte rätt till med världsläget.

Hur ska detta sluta?

Klimatet, kvinnors rättigheter, minoriteters situation, ekonomin. Hur skall detta sluta? Kommer det till och med kunna sluta i ett tredje världskrig? Hur kommer detta påverka kvinnors rättigheter? Kommer ekonomin komma till skada? Hur kommer detta påverka klimatet? Hur hårt kommer detta påverka polariseringen? Snön lamslår Sverige, samtidigt som Trump lamslår oss allihopa.

När en dokusåpakändis kan bli president i USA, vad är isåfåll nästa steg? En tonåring ur Paradise Hotel som kommunalpolitiker i Gävle kommun? Tja, why not. Som jag läste någonstans på nätet: 11/9 never forget, 9/11 always regret.

Nåväl, när chocken lagt sig kommer jag iallafall flera gånger om dagen nypa mig själv i armen för att vara säker att allt inte var ett skämt, en film, en dröm. Som sagt, det kan inte vara slumpen att jag numera känner mig trumpen. Verkligen inte.