Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Är Augustjuryn skvatt galen?

Adliga unga fröken Drakenstierna ger sig ut på en quest. Det pikanta är att hon inte söker kärleken, ej heller kunskap om världen. Hennes uppgift är att förgöra den.

Författaren Carl-Michael Edenborg har uppfunnit en brunstig 1700-tals-terrorist för sin nya roman ”Alkemistens dotter” (hennes ”vulkan” rör då och då på sig).

Rebis Aurora Drakenstierna är kunnig i stridstekniker likt en Tarantino-filmhämnare och förklär sig till man när hon inte bränner pulver i sitt laboratorium i syfte att tillverka De Vises Sten. Eller kämpar mot sina lustar.

En kvinnlig superhjälte att glädjas åt? Knappast. Edenborg skriver en svulstig äventyrsroman som man som bäst kan kalla en skälmsk pastisch på någon gammal manlig romantiker ur det förgångna.

Han kryddar sina yviga gester med verkliga historiska gestalter – kungamördaren Jacob Johan Anckarström och filosofen Thomas Thorild för att ta några exempel.

Edenborg är idéhistoriker – som disputerat på alkemi omtalar omslagsfliken. Rebis Drakenstierna företräder en riktning som tillber Den Oformliga och som menar att världen är ond, skapad av en fallen ängel, och måste förintas genom en alkemiskt skapad bomb. Som motvikt får vi möta den pratsjuka tänkaren Thorild. Han räddar vid ett tillfälle Rebis från svält, och utbreder sig till hennes förfäran om skönheten i landskapet.

I persongalleriet finns också Rebis tyranniska far som tvingat henne att skära halsen av sin sällskapshund. Som träning. Barndomen saknade fredagsmys. Om man inte ska räkna att hon som sjuåring får följa med på attraktionen när Anckarström torteras och avrättas. Tillräckligt nära för att Rebis klänning ska fläckas av hans blod. De är nära släkt ska det visa sig.

Men Rebis tvivlar icke på den stora Saken, inte förrän hon långt senare drabbas av moderskänslor. Edenborg låter biologin ta ordentlig skruv.

Blodsorgien ”Alkemistens dotter” är svart humor i historisk dräkt, där Rebis jagas av assassiner samt får påhälsning av skimrande spöken. Författaren grottar ner sig i våld, äckel och begär. Det är förvisso också poängen. Carl-Michael Edenborg missionerar en passion för det förbjudna och det ”opassande”.

De råa värdshusen och fattigdomen längs stadsgatorna, kanske är det ibland trovärdiga miljöer och gestalter vi får se. Som när den vackra gossen Anckarström förvandlas till mager, skakande fanatiker. Som när vi hör högtravande idédiskussioner förda i en tid när vetenskapens status inte var mycket högre än trolldomens. Några intelligenta paralleller till dagens religiöst inflammerade terrordåd ska vi dock inte tala om.

Personligen har jag riktigt svårt att se ”Alkemistens dotter” som annat än larvig. En hävdelsesjuk stiluppvisning från fantasylandets brokiga utkanter.

Den gamle 1600-tals-mystikern Emanuel Swedenborg hade ryst av förfäran och förtjusning om han fått läsa. Strindberg hade upphetsat kastat sig tillbaka in i guldmakeriet och aldrig kommit ur Infernokrisen.

Men att Augustprisjuryn år 2014 låter nominera denna bok som ett av de sex bästa svenska skönlitterära verken, detta är om något skvatt galet. Ni skämtar väl?