Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är fred möjlig?

Visst lugn rapporteras från Mellanöstern, dödstalen har skrivits ner till några enskilda olyckliga, under en tid av vapenvila och avvaktan inför maktskiftet i Washington.

Annons


Hamas har ställt Quassamraketerna i förråden och Israel sänder inte sina flygplan in över Gaza. En återhämtningens tid, till glädje inte minst för de svårt plågade i Gazaremsan.

Men de positiva nyheterna är ändå begränsade; utbyggnaden av de olagliga bosättningarna fortsätter, trots löften om att lägga ner och ställa in. Gaza är fortsatt isolerat och dess invånare saknar det mesta, några få vägspärrar på Västbanken har lyfts bort eller flyttats. Inga nya öppningar i den väldiga muren släpper in ljus i isolerade palestinska byar.

Men Hamas, som styr i Gaza, är nu en möjlig samtalspartner för Israel. En anpassning till politiska och geografiska realiteter. Utan Hamas är ingen uppgörelse möjlig. Den insikten har nått regeringen i Jerusalem och i tysthet accepteras av palestiniernas president Mahmoud Abbas. Det finns, verkar det, möjligheter till några symboliska gester av ömsesidig välvilja.

Men att dödandet har minskat är ändå en framgång för alla som satsat sina liv och karriärer för en anständig uppgörelse, som skapar en tvåstatslösning.

 

I teorin är en sådan enkel; nedmontering av bosättningarna på Västbanken, en uppdelning av Jerusalem, slut på isoleringen av Gaza, en praktisk lösning på flyktingfrågan och därefter en palestinsk stat inom de gränser som drogs upp redan 1967. Palestinierna erkänner Israel som judisk stat.

 

Det är praktiken som visat sig omöjlig att hantera. Vilken del av förhandlingarna som är svårast är inte lätt att säga, men flyktingfrågan är central.

Några miljoner palestinier väntar på att få återvända, men till vad? Palestinska byar är rivna och ersatta av israeliska, mark har övertagits av israeler och egendomar har konfiskerats.

I går valde det dominerande partiet Kadima utrikesminister Tzipi Livni till ny ledare, med en marginal på några hundra röster. En darrig majoritet. Hon efterträder rimligen den mutanklagade och djupt impopuläre Ehud Olmert som premiärminister.

Livni är djupt involverad i fredsförhandlingarna och ses som garant för att samtalen fortsätter; hon tycks vara övertygad om att en tvåstatslösning både är möjlig och nödvändig.

Men att sy ihop en ny fredsvänlig israelisk regering kräver både hårda tag och förmåga att kompromissa. Misslyckas hon väntar nyval där krigsaktivisten Benjamin Netanyahu och högerpartiet Likud med dagens opinionssiffror tar hem en solklar seger.

Livni har krävt att palestinierna ger upp kraven på att flyktingarna skall få återvända, annars blir det inga fler samtal och inga nya förhandlingar. På inga villkor tänker hon ge upp den judiska staten, med några miljoner återvändande palestinier domineras Israel snart av den arabiska befolkningen.

 

Där kan hela fredsprocessen ta slut, om inte det internationella samfundet hittar en lösning, ekonomisk, geografisk, folkrättslig, som alla kan acceptera. Det blir inte lätt, och kräver att israelerna lämnar i stort sett hela Västbanken. Hur troligt är det?

 

Mer läsning

Annons