Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åter till gamla tider

/
  • Bakvänt. Jan Björklund jobbar för en skola av 1950-talsmodell, där disciplin och tuffa tag skulle utveckla eleverna. Inget för 2010-talet och den nya pedagogiken. Vi behöver ingen bakvänd skola.

Om man ska tro allt som sägs om tillståndet i den svenska skolan verkar det totala sammanbrottet nära, men så är det ju inte.

Annons

Även om det självutnämnda skoloraklet Jan Björklund ständigt höjer rösten i debatten. Mest är det dock tomma tunnor som skramlar. När man skrapar på ytan på det som torgförs är fernissan skäligen tunn.


Just nu är det jullov. Skolan ligger nere och eleverna laddar för vårterminen, men skolan har blivit ett politiskt slagfält, där åsikter bryts. Björklunds skola eller en skola där elever, lärare och föräldrar får ett större ansvar.


Att skolminister Jan Björklund inte tror på den svenska skolan har han kämpat för att visa i många år nu. Redan som skolborgarråd i Stockholm lade hans fast sina principer, som han hållit hårt i sedan dess och dessutom kunnat övertyga alliansregeringen om dess förträfflighet.


Ihärdigt har han arbetat för att etablera en nidbild av skolan. Bilden av en skola som inte fungerar, där bråkstakar har stort inflytande och där lärarna är mer eller mindre okunniga. Märk väl att jag generaliserar på samma sätt som Björklund gör. Alla har vi upplevt skolan. Ibland har det fungerat bra, ibland något snett, men sällan uselt eller dåligt.

Björklunds beskrivning av skolan har mestadels varit förljugen och överdriven. Det är inte helt oproblematiskt att den ansvarige ministern för skolan inte har tilltro till skolan. Han tror inte på eleverna, åtminstone inte dem som inte passar in i hans föreställningsvärld om en återgång till 1950-talets skolvärld.


Han tror inte heller på lärarna. Han tror inte på deras kompetens att bedriva undervisning under andra former än de traditionella lektionerna, där läraren ska stå framme vid katedern och mässa och ensidigt förmedla sin kunskap till eleverna. Han tror inte heller på lärarnas fackförbund, som varit mycket kritiska till Björklunds förslag om betyg och betygsliknande omdömen i lägre åldrar.

En annan produkt av skolan, dock inte enbart den svenska, är forskningen. Den tror Björklund inte heller på. Den moderna forskningen om skolan visar att det inte finns några belägg för att betyg skulle höja elevernas motivation. Det omvända är mer troligt.


Jan Björklund borde i stället ta ett grepp över det faktum att alltför många av landets skolor har för stora klasser, för få lärare med behörighet medan vuxennärvaron i skolan är alldeles för låg. Bristen på resurser drabbar de svaga eleverna. De som bäst behövt hjälp och stöd har blivit utan. När det gäller kunskapsbrister i ett eller några enstaka ämnen är alla överens om att detta problem till stor del kan undanröjas om det ges möjligheter till en fungerande stödundervisning.
Inte genom sortering, mätning och rangordning.


Om alliansregeringen upplevs som självgod och cynisk så uppfyller Jan Björklund detta med råge. För folkpartiet har intresset för att fånga upp populistiska politiska opinionsvindar varit viktigare än en socialliberal framtidspolitik.

Jan Björklunds brist på förtroende för svenska skolelever, lärare och forskare är allvarlig. Visst är det bra att tro på sig själv men en minister måste väl ändå lyssna
på andra?

Mer läsning

Annons