Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att längta bort och hitta hem

Annons

Varje morgon inleder jag dagen med att spela en skiva eller välja en låt i spellistan. Jag måste ha musik för att komma igång, för att vakna ordentligt. Det är samma sak som att vissa måste ha kaffe det allra första när de kliver upp. För att orka med vardagen och livet. För att komma i rätt stämning. Ibland när jag är ensam på kontoret där jag jobbar, spelar jag hög musik på datorn medan jag utför mina arbetsuppgifter. När jag promenerar till dagis vill jag gärna ha rätt låt i lurarna. Allt det här handlar om en känsla. Musiken blir en bakgrundskuliss mot vilken jag applicerar mina trista vardagssituationer och sysslor. Den lyfter mig och tar mig någon annanstans; till ett större sammanhang, där varje liten till synes meningslös detalj blir en viktig pusselbit i historien. Musiken blir till ett soundtrack, i filmen om mig och mitt liv.

Ett soundtrack, eller filmmusik; ska enligt uppslagsboken för att fungera bra förhöja filmens budskap och förstärka karaktärernas känslotillstånd. Men det ska inte handla om den musik som framförs i filmens själva handling, utan enbart den musik som är inspelad separat och pålagd senare. Den ska alltså inte vara del en av historien, och karaktärerna i filmen kan inte höra den.

Den är bara till för publiken, så att man ska förstå bättre. Känna in temat och huvudpersonernas agerande. Mitt eget soundtrack kan jag dock i allra högsta grad höra. Det är liksom det som är hela poängen. Jag måste alltid lyssna till något, ha stereon på i bakgrunden – eller i förgrunden. Ge plats åt det outtalade, det som lever där under ytan. Jag undrar om det i större utsträckning gör mig till både aktör och åskådare i mitt eget liv? Det är väl helt enkelt så, att vi alla behöver musik, eller andra uttryck för att kunna spegla oss och förstå omvärlden, eller? Deep…

Men okej, om vi konstaterar att man kan ha ett soundtrack till sitt liv måste man väl i så fall också kunna ha ett eget ledmotiv eller tema. Ledmotivet är ju i musiken vanligtvis en eller ett par fraser, som ingår i ett musikstycke. Det kan vara en melodi, en harmoniföljd eller rytmisk sekvens, som får stå som symbol en känsla eller person. Eller kanske en subtil påminnelse av relationer, maktförhållanden och intriger som kan uppstå.

Ibland när jag hör en låt eller en viss musik för första gången, är det som om den redan levde inuti mig. Som om den alltid funnits där, som om man hade hört förut. ”Ja just det!”, tänker jag ibland när jag lyssnar. Det känns självklart och tryggt, som att träffa en gammal kompis och märka att inget har förändrats. Som att hitta sitt eget ledmotiv. Som att hitta hem.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons