Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Autencitet som väcker intresse

Autenticitet kan plötsligt skymta förbi eller fylla ett helt program.

Annons

Det autentiska har en tendens att ta sin utgångspunkt i något kreativt, gärna i en vardaglig situation och oftast framstår det som äkta när man utgår från en människas intresse eller passion. Autencitet i motsats till konstruerad fiktion, menar jag nu. Fiktionen är så många gånger i ett annat tempo än det riktiga livet och blir på så sätt lätt fragmenterad i sitt uttryck.

Öppningsscenen i dokumentären om Anders Björck som nyss gick på SVT: ”H:r LANDSHÖVDING”, visar kökspersonal som kommer med disk, tömmer tallrikar och vinflaskor i köket samtidigt som man hör att det pågår en ceremoni någonstans utanför rummet.

I nästa scen ser vi Anders Björck ta emot en hedersutmärkelse för sitt arbete för Polen. Den här öppningen sätter liksom tonen för en film som förmedlar en känsla av ”vanlighet”. Landshövdingens arbete verkar till stor del bestå av representation och närvaro vid olika arrangemang och invigningar.

Att hans sällskap emellanåt är högt uppsatta politiker och kungafamiljer framstår inte som särskilt märkvärdigt. På frågan vad man pratar om vid sådana tillställningar svarar Björck att samtalen ofta handlar om arrangemanget och väder och vind. Samma sak som på jobbmöten som man själv kan vara på alltså. Anders Björck framstår som en person som visserligen är bildad (men vem vore inte det med en sådan meritlista?), men förefaller inte heller han vara särskilt märkvärdig.

En programserie som andas lika mycket autencitet som dokumentären om Anders Björck är ”Sverige!” i SVT, en serie som lyckas ha alla möjliga kreativa uttryck presenterade utan att det blir hackigt eller känns för kortfattat.

När programmet var ungt var det inte särskilt fängslande men dagens version som tar upp både musik, litteratur, arkitektur och film på ett personligt och intressant sätt har verkligen hittat en egen form som förmedlar att kreativitet är en mycket viktig del av människans tillvaro. Häromveckan var regissören Ruben Östlund med och berättade om sin nya film ”Play”, författaren Björn Ranelid, på väg till Malmö FF:S VIP loge, pratade om kopplingen mellan litteratur och fotboll och Sune Nordgren från Kivik Art Center pratade om husen Venturo (1971) och Futuro (sent 60-tal) som ett slags visionärt folkhem, en arkitektur som mer drog åt scenografin i filmen ”Clockwork Orange”(1971) än dagens föreställning om hur ett folkhem ska se ut.

Att lyckas med en sådan spridning av ämnen och inslag (och det här var inte allt som var med i det programmet) verkar inte vara något problem för redaktionen och programledaren Ann-Marie Rauer. Hon framstår också som helt äkta i sina frågor och låter gästerna vara i fokus och komma till tals. Till och med vinjetten gör mig glad, när kameran glider över lummiga bostadsområden och röda hustak.

Mer läsning

Annons