Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Axmar Brygga, Axmarby eller kanske bara Axmar?

Annons

"Ja, hej det är Stefan Westrin, Arbetarbladet”

”Jag tror att någon borde lära sig geografi”

”Hursa?”

”Ja, det finns ju för fan kartor”.

Jag hade skrivit en liten grej om att det skulle vara musik i Hyttan på Axmar Brygga och Åsa Jinder skulle komma dit och spela nyckelharpa. På något sätt så hade jag lyckats röra till det och skrivit Axmarby eller Axmarbruk, möjligen bara Axmar, i stället för Axmar Brygga (eller vilket det var, nu blir jag osäker), och jag blev snart varse att det inte helt obemärkt förbi bland lokalbefolkningen.

”Om du kommer ut hit och skriver ett reportage om denna stora händelse för våran ort så måste du väl för fan se till att du vet var du är någonstans”.

”Ja, men du vet...” börjar jag, som i ”Ja, men du vet, det går lite fort på det här jobbet ibland, det är mycket text som ska produceras och mycket uppgifter som ska hållas i huvudet och ibland blir det tyvärr lite fel och jag ber om ursäkt för det. Men jag hann alltså bara till ”Ja, men, du vet...”

”Det finns för fan inget ’du vet’ när det gäller det här eller!”

”Okej, jag ber om ursäkt”

”Skäms!”

”Hejhej”

(Klick)

Det här fallet var enkelt. Jag hade gjort fel, det fanns inget att snacka om.

Värre är det när man skriver vad man tycker i en recension, och folk inte håller med. Då kan man inte direkt pudla. Axmarby och Axmar Bruk finns, som jag mycket riktigt fick påpekat för mig, ovedersägligen på kartor. Det finns ett facit. När det gäller hur bra Lars Winnerbäcks musik är så finns det inga kartor. Ändå verkar många faktiskt tro det.

I den skönaste kommentaren på min recension om Winnerbäcks spelning förra veckan försökte webkommentatorn sig på en psykologisk förklaring till denna märkliga defekt hos mig, att jag inte oreserverat öste all min kärlek över Winnerbäck alltså. Hon tänkte att det förmodligen berodde på att jag ”inte var så manlig”.

Hmm...

Faktum är att jag fortfarande inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till det, eller vad det ens betyder.

Men den jobbigaste kritiken är, här liksom annorstädes, den passivt aggressiva.

I veckan kom ett mejl med info om att arrangemanget Ladies Night. Repetitionerna har inletts. Vill vi prata med artisterna? Och i så fall när? Man fick välja mellan förmiddagen och eftermiddagen 26 augusti.

Och jag tänkte, exakt vad skulle jag då vilja ha reda på av Martin Stenmarck, Andreas Johnson eller Brolle? Jag menar, en förutsättning för att man vill intervjua någon borde ju rimligtvis vara att man vill veta något. Jag kom fram till att det inte var något jag undrade just nu. Dels för att Ladies Night verkar rätt så ointressant, dels för att de kommer ju liksom inte hit med showen förrän den tjugotredje oktober. Det är eoner av tid fram tills dess. Kanske skulle jag komma på någon fråga. Och i så fall skulle jag väl kunna ringa upp Brolle och fråga honom direkt. Jag är journalist, det är liksom det som är mitt jobb. Att ringa till folk och ställa dumma frågor.

Så jag bad artigt om att få återkomma längre fram.

Näpp, det går inte. 26 augusti är det som gäller, förmiddag eller eftermiddag?

Jag tänkte kom igen, jag har intervjuat kulturministern ett par gånger, det har gått att fixa på kort tid. Menar den här snubben att just Brolle är så extremt viktig och upptagen att han omöjligt kan störas förutom en enda förmiddag på sensommaren? Men så skrev jag inte till honom. Utan jag tackade artigt nej till intervju både förmiddag och eftermiddag 26 augusti.

Är det någon mer än jag som ser en förorättad pojke bakom det här mejlsvaret tillbaka:

”Helt ok – då kan jag med rent samvete vidarebefordra chansen till GD! (Ville ju ge dig första läget..)”

Gör det.

Jag hoppas de tackar nej också.

Mer läsning

Annons