Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bakom galler

Ska vi skjuta huvudet av mördare, bura in bankrånare och låta alkoholister supa ihjäl sig? De flesta i samhället vill se hårdare straff, men det är ingen som vinner på hämnd.

Annons

Jag slås av den tanken när jag läser ett gammalt nummer av Pockettidningen R; ”På obestämd tid – om livstidsdomar i Sverige”. Den granskar livstidsdomar som blir allt vanligare i Sverige. Antalet livstidsdömda i Sverige var år 1991 35. Nu är de 153.

Frilansjournalisten Björn Forsberg berättar i en artikel i Pockettidningen R om Francisco Norling som mördade två personer som han hade narkotikaaffärer med. Han torterades i sitt hemland Uruguay, och när han kom till Sverige som politisk flykting han hade ångest och började missbruka alkohol. Hans forna hemland präglades nästan av inbördeskrig, och där var nästan alla metoder tillåtna när problem behövde lösas.

En del skulle förklara händelsen med att Francisco Norling är ett offer för sin bakgrund och att han därför inte visste bättre. Andra skulle säga att han har förbrukat sin rätt att leva. Sanningen är simpel: han är ett offer för sin bakgrund, han var ett offer för sitt missbruk. Och det är svårt att avgöra vad en människa har i bagaget och varför han eller hon reagerar som den gör. Men oavsett det så fanns det ingen rätt att ta livet av andra för att han själv mår dåligt.

De allra flesta, särskilt inom arbetarklassen, gillar inte att det ”daltas” med brottslingar. Men frågan är: daltas det verkligen med fångar? Tycker samhället synd om dem? Kanske är det bara en uppfattning som lever kvar bland dem som förespråkar hårdare straff. De som företräder synen att vi ska ”glömma, förlåta och tycka synd om brottslingarna” är ytterst få. För att få en fungerande brottspolitik måste vi se på en händelse både utifrån förövarens och offrets perspektiv. Utifrån det så anser jag personligen att det finns handlingar som är oförlåtliga.

En person har förbrukat sina chanser att bli förlåten av offret när han eller hon tagit mer än vad det går att ge tillbaka. Det är oförlåtligt att misshandla sin fru, sin man, sina barn eller slå ner en människa på stan. Det är oförlåtligt att döda, förnedra och att missbruka människor för sin egen vinnings skull. Men även om det finns oförlåtliga handlingar så ska det inte betraktas som ett argument för hårdare straff.

När jag säger att det finns handlingar som är oförlåtliga så menar jag att den som en gång utsatts för något inte ska tvingas förlåta sin förövare om han eller hon känner att det är fel. För i offrets ögon har förövaren förbrukat alla chanser att bygga något nytt.

Däremot måste samhället och andra människor ge förövaren en andra chans. Majoriteten av alla människor lär av sina misstag, oavsett hur grova de är. Någonstans är förövare också offer – för sin uppväxt eller för andra negativa erfarenheter. Om trygghetssystemet fungerade så skulle många aldrig behöva begå brott eller kränka andra. För då skulle det finnas någon som fångar upp dem när de faller. Varför ska då samhället straffa en person, när samhället delvis också är ansvarigt för den situationen personen befinner sig i?

Och om vi tänker efter: Vi alla känner människor som begått handlingar vi tycker är fel. Men samtidigt har just de sakerna gjort dem till de personer de är i dag – och de lärdomar de dragit av sitt förflutna är indirekt en anledning till att vi tycker om dem. Sofie Wiklund

Mer läsning

Annons