Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bale kan knocka en biopublik

Recensionen av ”The fighter” måste bli en hyllning till skådespelaren Christian Bale. Han är visserligen inte huvudperson. Men det är hans irriterande, påträngande rollkaraktär som skaver filmen igenom.

Christian Bale har kommit att bli filmriddare av sorgliga skepnader. I ”Maskinisten” var han tärd intill skelettet. I ”American psycho” var han sjuuuuk.

I ”The fighter” är han en före detta boxare som knarkar bort kvarvarande hjärnceller.

En helhispig crackpundare som inte kan vara stilla. Så tragisk. Så typiskt tragisk.

Han lovar att vara tränare åt sin yngre bror, han lovar att komma i tid, han lovar att fixa pengar. Och bara en bror litar på honom, bara en förälder låter sig luras.

Filmen beskriver deras trashiga familj som lever i lögnbubblan av Dickys forna boxningskarriär.

Meningen är att den skygga halvbrodern Micky ska ta upp handskarna.

Men det funkar sisådär med Dickys goda råd och med morsan som manager. Syskonens underläge är så komplett det kan vara. När ”The fighter” inleds ser vi Dicky tuppa sig, han filmas för en tv-dokumentär – i tron att programmet handlar om framgångarna i ringen.

Micky är, än så länge, klokare i huvudet men har istället lillebrorskomplex och en inre osäkerhet att kämpa mot. De båda berättelserna är avhängiga av varandra. Både Dicky och Micky slår underifrån. Deras utgångsläge tvingar dem att vara fighters.

Filmen har verklighetsbakgrund. Bröderna Dicky Eklund och Micky Ward är levande legender.

Här dubbelporträtterade i ett energieffektivt boxningsfamiljedrama som naturligtvis också innehåller i dubbel bemärkelse grymma matcher.

Tuffa människor, tuff miljö, tuff film.

Och Oscarsbelönade Christian Bale. Svårt att fatta att han en gång spelade Jum-Jum i ”Mio min Mio”.