Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla säger Mossberg+SAIK – men så enkelt är det inte

Daniel Mossberg säger själv att han vill spela i Sandvikens AIK.
Sandvikens AIK säger att man vill att Daniel Mossberg ska spela i SAIK.
Folket på läktaren, visserligen bara runt tusen, vill att Daniel Mossberg ska spela i SAIK.
Jag vill att Daniel Mossberg ska spela i SAIK.
Men så enkelt är det inte.

Annons

Att 26-åringen fått sparken från Moskvaklubben Zorkij är nåt man kan snabbspola förbi. Folk får sparken överallt numera – utom det fåtal som verkligen förtjänar det.
Varje gång jag sitter på Jernvallens läktare får jag en intressant lektion i Ryssland av förbundskaptenen Anders Jakobsson. I går (2–8 mot Vänersborg) var den faktiskt den enda behållning med att forcera snöslasket längs riks-80 två gånger.
Gårdagens samtal handlade om skillnaden Sverige–Ryssland när det gäller att hitta syndabockar i idrottsleden.
I Sverige sparkas tränarna när det går dåligt. Spelarna gnäller, ledningarna agerar – tränarna sparkas.
I Ryssland sparkar man spelare istället. Ledningen undrar, tränarna gnäller och friskförklarar sig själva – och ut med en utländsk spelare istället som har ont i ett knä.

Nästan när som helst de senaste decennierna hade jag kunnat skriva ihop en flåshurtig krönika där det stått "att...ja, men – fatta: SAIK kan väl inte låta bli plocka in Daniel Mossberg i laget igen. Gör det nu. Nu."
Men det går inte.
Inte när Sandvik drar ned, när halva Gästrikland ser ut att bli utan jobb. Då går det inte att kräva att SAIK:s ledning som rensa bankkontot, och den som inte förstått det ska veta att SAIK visserligen har sitt snygga S på dräkterna fortfarande – men det har inget med ett dollartecken att göra. SAIK har det dåligt ställt, och håller på satsa sig ur krisen med ett ungt, spännande lag.
Och Daniel Mossberg, han har haft en fet (jodå) lön i Ryssland i två år och tre månader och vill fortsätta försörja sig.
Det är en kulturkrock, och jag är inte den som tänker tala om för SAIK var de ska leta pengar – men jag kan skriva om en massa andra saker.

SAIK har haft en rad stora spelare de senaste åren. "Pumpen"! , Södergren!, Muhrén!!!, Nilsson!!!! (och några till)
Ända har jag hela tiden känt att folkets man, det har Daniel Mossberg alltid varit.
När "Mossan" gjort mål, då har Jernvallen myst.
Mossberg är Sandviken i varje stavelse. Han är svartvit som SAIK till den grad att publiken faktiskt skulle applådera och jubla även om åkte in i Hammarbys, Bollnäs, tja, vilket lags som helst dräkt.
"Mossan" skulle alltid vara "Mossan".
Det är dock inte för den här säsongen som SAIK ska se till att knyta Mossberg till sig igen. Det är för framtiden. Det är för de närmaste sex-åtta åren, som han kommer att göra oerhörd nytta i det lag som ändå generationsväxlat dramatiskt snabbt.
Det här vet alla. Det är därför jag är rätt säker på att jag kan gå på annandagsbandy och se nr 17 i SAIK igen.

2–8, det var en riktigt fet smäll. En sån där man inte är van vid på Jernvallen. Visserligen var det tafatt, tempofattigt, oorganiserat och virrigt värre i SAIK – men jag förknippar det ändå inte med totalt sönderfall.
Fram till i går hade SAIK vunnit sju matcher och bara förlorat mot Edsbyn och Västerås SK. Det är en närmast sensationell tabellrad där snedstegen inte har funnits.
Nu passade man på med ett bottennapp en kväll när snön föll vit och vacker på taket till Göransson Arena, och de flesta hade fullt upp med att gå på julfester.
2–8, nä, jag bryr mig faktiskt inte.

Mer läsning

Annons